- Project Runeberg -  Vett och ovett /
254

(1887) [MARC] Author: Alfred Hedenstierna
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Icke sannt, ’lille far’ är inte längre ’tultans’ allra
bäste
vän?»

Hon slog armarna om hans hals och snyftade sakta.

»Jag kunde just tro det. Det kom bara ... så ...
så ... tidigt. Nå, så gråt då inte, barnet mitt! Tror du
inte jag förstått, att den dag skulle komma, då gamle
pappa inte längre var nog för sin lilla flickas varma, rika
hjerta! Nå, nu får jag väl veta namnet på min
efterträdare?» sade fadern och sökte anslå en gladare ton.

Hon gömde hufvudet vid hans bröst och hviskade
ett par ord ...

»Jaså han; honom hade jag just inte tänkt på, men
det är en bra och god ung man, och tror du att han
kan göra dig lycklig, så ... så ... tag honom, barn!»

»O, pappa, hvad du är god! Men du är visst mycket
ledsen också? Men du skall ofta, ofta komma till oss.
Stackars pappa, du blir så ensam!»

»’Ledsen’! Nej, jag är ju glad öfver min lilla flickas
glädje, ser du inte det, tultan min? Nå, den unge
hygglige mannen har naturligtvis redan försäkrat sig om att
du delar hans känslor?»

»Ja, jag har lofvat ... det vill säga ... jag har sagt,
att om ... du inte har något deremot» ...

»Nej, jag ’har ingenting deremot’; han kan komma
hit i morgon.»

Och åter slog hon armarna om hans hals och sade
huru glad hon var öfver att det var sagdt. Hon ’hade
verkligen varit så ängslig öfver att pappa skulle bli
ledsen, att det gjort henne rigtigt ondt, men nu när hon
såg, att lille far också var glad, kände hennes glädje inga
gränser. Ack, om pappa visste huru manlig och präktig
Victor var! Och hvad han höll af och vördade pappa sen’!

Och så sprang hon jublande till pianot och qvittrade
och sjöng som en fågel efter ett sommarregn hela
förmiddagen.

Och Victor kom och var glad och tacksam och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:44:42 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vettovett/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free