Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STADENS AFTAGANDE.
117
diDgarnes makt, utan att där måste bli en stark centralregering
i Sverige, som mäktade skydda äfven rikets aflägsnaste orter.
„ "Wiborgs vældi", „terra Wiborgensis" kunde ej mera ensam bära
tyngden och ansvaret för hvad som skedde på rikets östra gräns.
Det led till slut med den tid, då en Sten Turesson efter eget
hufvud började krig med Ryssland, en Johan Götesson utan
konungens hörande seglade på härfärd till Estland, en Krister
Nilsson godtyckligt gång på gång bröt freden med Reval, en
Karl Knutsson på egen hand krigade med novgoroder och
plesko-ver, en Erik Axelsson för egen räkning gjorde härjningståg i
Ryssland.
Men äfven Viborgs handel synes hafva fått en svår stöt under
detta krig, och det heter uttryckligen att den tyska handeln
efter det ryska kriget alltmer började draga sig bort från Viborg.
Härtill torde i någon mån bidragit den allt kraftigare opposition,
som från svensk sida mötte det hanseatiska inflytandet och bland
hvars främsta representanter var den viborgske höfdingen Erik
Turesson. Men äfven Viborgs borgerskap hade under krigsåren
och därefter allt mer börjat lida men af hanseaternas öfvergrepp.
Deras mot lag och rätt stridande landthandel, hvilken de stundom
bedrefvo så slugt att de ankrade med skeppen på ryska sidan
om gränsen och sedan gingo upp i land och köpslagade med de
karelska bönderna, hotade att alldeles fördärfva hela Viborgs
stad. Stadens egen köpmannakår var ännu för fåtalig och
oerfaren för att kunna hålla handeln uppe, då utlänningarna ej mer
i samma mån som förr funno det förenligt med sina intressen
att besöka staden med sin köpenskap.
Dessa omständigheter i förening med de allt oftare
återkommande unionskrigen, under hvilka Viborg åter 1523 fick
utstå en kortare belägring, då slottet och staden fråntogos
danskarne, tryckte en omisskännelig prägel af matthet på det fordom
så kraftigt pulserande lifvet i densamma. Handeln, som under
danska tiden hufvudsakligen inskränkt sig till provianteringen af
Stockholm, låg nere; förmögenheten aftog, staden fylldes af fattiga
borgare, som ej mäktade utgöra sina skatter. Äfven stadens
yttre började vittna om ett visst förfall. De fattigas torftiga
kojor, som man betecknande kallade „räfvakulor", togo allt mer
öfverhand. Skarnputsarne på gatorna och de obebyggda platserna
blefvo allt talrikare, murar och torn befunno sig redan 1511 i
ett förfallet skick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
