Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
ÖFVERGÅS OSTIDEN.
Under slottsbefallningsmännens och rådets ledning
utvecklade sig det viborska borgerskapet under 1500-talet på ett
märkbart sätt. Gustaf Vasas politik, som gick ut på att befria
hans folk från allt utländskt förmynderskap, medförde de
inhemska nationaliteternas snabbt stigande betydelse inom
borgerskapet. Både Gustaf Vasa och Erik XIV, men också Johan III
ville främst se det inhemska borgerskapet tilltaga i antal och
förmögenhet. Detta skulle ske på tvenne sätt, dels därigenom
att förmögne män, landsköpmän och bönder, skulle förmås att
nedsätta sig i staden, dels därigenom att de inflyttade
utlänningarne skulle tvingas till en fastare bosättning å orten
och nationaliseras. Under sistnämnda förbehåll var t. o. m.
Gustaf Vasa, som eljest var så rädd för utlänningarne, med om
den tyska immigrationen. Denna politik förblef icke utan
resultat. Knappt under någon tid af stadens tillvaro hafva de
inhemska folkelementen, särskildt det finska, spelat en så stor roll
i stadens sociala och ekonomiska lif, som under Vasatiden. Detta
framgår nogsamt vid-en hastig blick på de olika
nationaliteternas utveckling och ställning till hvarandra.
Det tyska elementet hade, åtminstone i början af perioden,
trädt betydligt tillbaka. De tyska borgarnas antal var då för
tiden öfverraskande litet i betraktande af den roll de redan
under medeltiden spelat i den viborgska handeln. Af namnen —
Gentz, Detmer, Sehimmelkorn, Löwenborg, von Wern, Mecking
— att döma funnos där på 1540-talet högst 5 à 6 tyska
borgare i staden. Men det visade sig snart att finnarne och
svenskarne ej ännu kunde slå sig ut utan tyskarnas hjälp och man
måste till och med inkalla dem, om de ej eljest infunno sig. Deras
antal tilltog därför under periodens lopp, men det räckte länge
innan de blefvo en fast beståndsdel af det viborgska
borgerskapet. 1600-talets tyska borgare voro nämligen i likhet med sina
föregångare under medeltiden mer eller mindre flyktiga gäster
på orten. Det ser ut som om de äfven, sedan de blifvit borgare,
ej kunnat frigöra sig från sin egenskap af hanseatiska
handelsgäster. Sedan de en tid bott i Viborg och där tillräckligt riktat
sig, försvunno de åter därifrån, efterlämnande på orten hvarken
arfvingar till sitt namn eller något varaktigare minne i stadens
häfder.
Detta var ett missförhållande, som regeringen sträfvade att
aflägsna. Gynnsamt stämd emot den tyska inflyttningen, ville
den dock att de inflyttade skulle blifva varaktigt bosatta i sta-
Uurgerskapet.
Den tyska
nationaliteten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
