Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4:12 VIBORGS BLOMSTRING UNDER MERKANTILSYSTEMETS TID.
En rådman hade så dåligt lärt rådmanshandtverket att han till
allting jakade — ja, om någon sade svart, alltid förbättrade det
till kolsvart, om någon sade hvitt, alltid tillade: „Ja snöhvitt"; en
annan var väl spetsfundig, men alltför galant mot damerna,
oaktadt han själf hade en vaoker fru; en tredje lät afspisa alla sina
björnar med „ei ole koton", tills han genom kontraräkningar
gjort sina kreditorer till debitorer, en fjärde låtsade vara fattig,
ehuru hans rikedom på koppar och rubiner tydligen kunde läsas
på hans näsa och kinder o. s. v. ’).
Paskillen, som, så gemen den än var, synbarligen i många fall
träffat hufvudet på spiken, brändes offentligen af bödeln, och
författaren förvisades från hela storfurstendömet. Men Paul Moij,
som synes hafva haft goda gynnare bland damerna, reste helt
lugnt från staden — såsom det påstods — med borgmästaren
Schmidts svartbruna gångare och underhöll från sin landsflykt
korrespondens med några fruar och jungfrur i staden. Ett bref
till rådmanskan Haveman föll i Menschevers händer, som
uppläste det på rådstugan. Häröfver vardt fru Haveman utom sig
och gick till Menschever „med söta ord i munnen men galla i
hjärtat" och intog en så hotande attityd att borgmästaren fann
rådligast att undfly och „ stänga järndörren för stenhuset".
Men Moij, han blef — osäkert genom hvilken förmedling — vid
kröningen 1675 åter restituerad i sin heder och sitt ärliga namn.
Men, som sagdt, den Moijska paskillen var icke den enda,
som skoningslöst blottade det dåtida samhällets skuggsidor, och
ehuru dessa skrifter till största delen härflöto ur skvallrets och
förtalets grumliga källa, skulle de likväl — trots sina öfverdrifter —
otvifvelaktigt kunnat lämna många beaktansvärda bidrag till
karaktäristiken af stadens tongifvande kretsar på den tiden. Förlusten
af dessa smädeskrifter — ty endast den Moijska har kommit
till eftervärlden — vore så mycket mer att beklaga, om de ej
till en del skulle ersättas af domböckernas relationer beträffande
tidens otaliga injuriemål, ur hvilka liknande upplysningar om
personer och förhållanden stå att hämta. I den belysning dessa
aktstycken kasta på lifvet i staden presentera sig de för oss
redan förut ur deras offentliga verksamhet kända personerna
lifs-lefvande med alla sina svagheter och brister, med sin glädje och
sina sorger.
’) R. i>. "/., i«72.
Ur tidens
skan-dalkrünik».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>