Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRIN.
635
andra dylika, hvilka infunno sig „um ihrén Hang zum Spiel und
Saufen zu befriedigen". Till förekommande af missbruk
förbjöds där allt kortspel. Däremot var det tillåtet att hålla biljard
i värdshusen af de två första klasserna.
Äfven ett försök till anläggande af ett litet utvärdshus
gjordes på 1770-talet af handlanden Jurgen Teubel. Han hade
upprättat en liten vinkällare „in den Gebirgen des so genannten
Alten Wiburg" i tanke att „meine Mitbürger wtlrden öfters bei
mir ansprechen". Men stadsborna synas ej ha varit synnerligen
intresserade af promenader ut i naturens fria sköte. På flera
veckor kom ingen ut till Teubels idylliska krog. Då han på en
hel månad ej kunnat „bli lös mer än 20 à 30 buteljer vin",
tröttnade han på hela affären och nedlade sin rörelse.
Också industrin och handtverket voro, i likhet med handeln,
mindre inbringande än förut. Kriget hade gjort slut på alla i
staden och dess omnejd anlagda industriella inrättningar. De
första som återställdes voro beckbruken, hvilka nu, sedan
Siika-niemi indragits under fästningen och Myllysaari intagits af
militären, flyttades till stranden af Suomenvesi, en värst utom Kron
S:t Änne. Där hade redan på 1740-talet rådman Thesleff,
handlandena Henr. Haveman och Johan Weckrooth — på ett ställe
som sedan kallats Vekrotniemi — sina becksjuderier *). Då
C. G. Boisman ville flytta sitt beckbränneri ända bort till
Säkki-järvi, motsatte sig magistraten detta, fruktande att där skulle
blifva en ny härd för landthandeln. Mot slutet af perioden
uppläts ock Myllysaari ånyo för inrättandet af becksjuderier, af
hvilka dock då mera funnos endast trenne, tillverkande omkring
4,000 pud om året. Först 1761 återställdes kopparhammaren i
Säiniö; den hölls på 1790-talet i gång af stadsöfverhufvudet Henr.
Vilh. Lädo, med en tillverkning af omkring 400 à 600 rubel årligen.
Också ett tegelbruk nämnes åter invid staden, hvilket under
’) 1770 funnos pft Slottsholmen ännu fem beekbruk: Thesleffska närmast
Kron S:t Änne, Alopæuska, Weckroothska på Vekrotniemi, Ladoska och Jænischka
gentemot iSittasaari. 1796 omnämnas följande fyra beekbruk i Viborg, nämligen
Peter Georg Jænisch’, anlagdt 1745, Henr. Vilh. Lados, anlagdt 1745, Joakim Krist
Sutthoffs, anl. 1730, och Isak Lifkoffs, anl. 1785. Deras sammanlagda
tillverkningsvärde uppgifves då till 12,300 rubel. Lifkoffs beekbruk låg „auf der Bretterinsel"
och såldes 1787 åt kronan. — 1791 nämnes äfven ett beckbränneri å Myllysaari, i
hvilket handlanden Spiridon Dechtereff hade del.
40
Indutrin.
De gamla
industriella inrättningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
