Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
In
Vårt eget anseende
är oss också ofta för dyrbart. När får en menni-
ska nog af den varan? Mer, mer. Och om nå-
gon, som förr ärat oss, icke längre gör det, om vi
varit mer omtyckta förr än nu, om det går bäk-
länges för oss, huru många ibland oss kunna då
vara belåtna. O, så lätt vi då börja tycka, att
både Gud och menniskor behandla oss orättvist.
Vårt högmod -förderfvar så ofta saken för oss.
Ack, att vi kunde erkänna det goda hvarhelst det
än finnes. Nu blir det’Jul, och från himmelen
kommer budet: ’’Menniskorna en god vilje.”
Må det blifva så äfven på jorden och nu under
Julen.
En sannskyldigt ödmjuk man
var Johannes Döparen. Hans lärjungar skulle
reta honom till afundsjuka mot Jesus. Först
hade folket med hänförelse mottagit Johannes, nu
lemnade de honom och gingo till Jesus. Hvilken
frestelse för hvilken menniska som helst. Men
Johannes föll ej. Här se vi, huru stor Johannes
var. Låtom oss då gifva akt uppå de lärdomar,
som Johannes gifver oss.
<<Menniskan kan intet taga utan det varder
henne gifvet från himmelen.” Detären sanning,
som passar för vår oroliga tid, som aldrig är be-
låten. Johannes visste’sitt embete och sint plats:
Han visste, att när folket upphöjde och nästan
dyrkade honom, så var det en Guds gåfva. Han
visste ock, att nu var hans tid slut, och att äfven
det var af Gud. Så var han belåten. Så kunde
en annan af Guds helige säga: ’Gudi vare äran
för allt.” O, att vi alltid kunde komma ihåg, att
anseende, framgång, förtroende, ära och rikedo-
mar äro Guds gåfvor, dem han gifver och tager,
visserligen ofta efter allmänna lagar men alltid
efter sin egen vishet och kärlek. Den som tror
detta, han är lycklig och glad. Han gör hvad
han kan i det lekamliga, vill vara en trogen och
snäll skaffare, men sedan lemnar han resten åt
Gud. Huru olika är ej detta sinne mot denna
tidens sträfvande.
Kommunism och socialism
äro samhällets farligaste fiender. De vilja taga
tömmarne ur Guds händer och omorganisera
verlden (efter sitthegetitycke. Gåvor, kallelse;
3 VID” HEMMETS IEKARD!
flit, duglighet hafva ingen betydelse för dessa
samhällsomdanare. Efter en liflös divisionsta-
bell vilja de uppdela verldsegendomen, liksom
om de ej visste, att om de kunde genomföra sina
planer, skulle den gamla olikheten hafva inträdt
igen före första dagens qväll. Och att i ett fritt
land som vårt en enda lättjefull upprorsstiftare
skall våga och kunna förmena tusende arbetare
deras lofliga sysselsättning, detär en fläck på
vår civilisations historia. Nu ser det visserligen
ut, som om detta onda skulle sprida sig allt mer
och mer, och att botemedlet skulle först då mot-
tagas, sedan strömmar af blod flutit, men Gud
kan i sin nåd afvända det onda. Med den fattige
arbetaren böra vi hysa deltagande, och hvarje
frisk och hederlig man är en arbetare, men med
nutidens upprorsstiftare och anhängare af den
röda fanan vilja vi icke hafva någonting att skaffa.
: Johannes hade varit stor och ansedd, nu var
han liten, snart skulle han vara glömd, men han
blef ingen socialist ändå. Han var nöjd och glad
och hade i sanning det rätta adventsinnet som
väntar på den som komma skall. Stora ödmjuk-
het, stora nåd!
Vänner, äro vi sådana? Kunna vi tåla, att det
går oss emot, att olyckor drabba oss, att man
glömmer våra förtjenster, att ingen värderar våra
gåfvor, att folk ej anse oss så högt som förr?
Kunna vi tåla det? Guds helgon både förr och
nu voro alla ödmjuka. Moses, Abraham, Job,
David, Daniel—alla stora, alla små i sina egna
ögon. Ju ödmjukare en menniska är, desto närr-
mare är hon himmelen. ’Hårdt vid ödmjukhe-
ten.”—Så har ej heller någon någonsin
blifvit så berömd af Jesus
som den ödmjuke Johannes. ’’Störst af dem som
af qvinnor födda äro.” .Ödmjukheten är ett godt
betyg för oss både för tid och evighet. Och när
det blir fråga om julglädje, så får man intet af det
slaget, om man ej blir liten, ringa och ödmjuk
som ett barn.
Huru stor och härlig vår Jesus är.
O, Johannes, huru berömmer du icke Herren
Jesus! Jesus är brudgummen, ty han har bru-
den,och brudgummens vän, den älskliges ropande
ESSER AT II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
