Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BETNIDEKÖRR MENENOUCSBENDE 73
af alla krafter, så hjelper det ändå ej, förrän trons
eld brinner på hjertats altare. Men när tron skå-
dar Jesus såsom sin Frälsare, känner och vet sig
vara rentvagen i Lammets blod från alla sina syn-
der, då fröjdar sig hjertat, och själen blir glad.
Denna glädje räcker ända upp i himmelen till Gud
och hans englar, och vederqvicker oss på vägen
som heter
helgelsens väg.
Ettisodt träd: bär god frukt, och om vi, i bätt-
ring och tro kommit till Gud, så vilja vi ock van-
dra på lifvets smala väg mot himmelen. Det
synes understundom, som om många kristna glömt
detta, och lefva huru som helst hela veckan ige-
nom och på söndagen äro goda kristna. Gud be-
vare oss från ett sådant löfverk! Kristi Ande och
Kristi sinne skall beherska oss mer och mer, och
då skall det ock blifva värme och innehåll i vår
vandel.
VA - &
oe
Blind förr, men nu seende.
<4SE, JAG STÅR FÖR DÖRREN OCH KLAPPAR.”
Hvad är för röst, som i mitt inre ropar?
Hvem är, som klappar på mitt hjertas dörr?
Besynnerligt mig trycka nu de hopar
Af fel och synder, som jag öfvat förr.
Ack, på min själ de nu så tunga falla,
Guds helga bud, dem jag har brutit alla!
På syndens mörka stig jag tanklöst vandrat
Och föga aktat, evige, din lag!
Min nästas felsteg kärlekslöst jag klandrat,
Ej sett, hur sjelf jag bristfull är och svag.
Jag icke märkt, hur långt jag mig förirrat
I syndens mörker och från herren irrat.
Då lifvets morgon var för mig förgången,
Och jag vid korset första resan låg,
Hur lycklig då vid första nattvardsgången
Igenom tårar jag mot himlen såg!
O, närmre var jag då än nu till herran
Och hade ej så långt gått bort i fjerran!
Hur mången dag se’n dess har solen strålat
Kring jordens rund, hur mången natt har flytt;
Ack, ingen har gått bort, som icke målat
Mitt skuldregister med en fläck på nytt!
O Gud, för mina många synders smärta
Hvar får jag lindring i mitt arma hjerta?
«Kom i min famn!” Jag hör en stämma kalla
Så mild, så ljuf, "kom själ, o kom till mig!”
Hur dessa ord mitt hjerta genomsvalla;
O, det är Jesu röst, som höjer sig!
Det är han sjelf, jag rösten igenkänner,
Den bäste, trognaste af alla vänner.
Min frälsare! Jag är då ej förskjuten
Ifrån din saliga, din dyra famn.
Jag kan då än, i ångrens armar sluten,
Med tröstligt hopp få sucka i ditt namn:
<eFörlåt, förlåt!” viss om att bönhörd blifva,
Den tron, det hoppet allt mitt väsen lifva.
Så tag då nådigt mot den suck af ånger,
Som pressas fram ur mitt beklämda bröst!
Jag vet, du ropas icke mänga gånger,
Förr än du skickar den betryckte tröst.
O tag emot och hör min bön, som brinner,
Och svara mig, att den mitt hjerta hinner!
Jag fattig, syndig menniska bekänner,
Att svårt jag brutit emot dina bud;
Att jag har älskat verldens falska vänner,
Ja, ock mig sjelf långt mer än dig, o Gud;
Att jag har syndens söta giftdryck njutit,
Men för din kärlek hårdt mitt hjerta slutit.
Jag vet, att så jag har din nåd förskjutit,
Trädt in på banan, till förderfvet går.
Jag outsägligt mycket mot dig brutit,
Gått fjerran bort från dina helga spår.
Jag vet, att jag förkastelse förtjenar,
Om du mig ej förlåtelse förlänar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
