Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 VID HEMMETS HÄRD.
Men se, på klippans grund uppväxer fridens tempel,
Och öfver dörr’n "Af nåd” det skrifs med Gudens hand.
Ej någon mensklig makt kan sådant gudshus timra,
Det säkert stånda skall, trots härars stormanlopp;
Från zenith går ej sol’n, hvaraf dess väggar skimra;
Dess gyllne spiror nå till himlars himmel opp. —
Så döm, blott ej fördöm, din svage, usle broder,
Ty han kan dömma dig på evighetens jord.
Och vet, på räddningsbåten, styrd af Herrens roder,
Gå publikaner förr än fariser om bord.
Om än du räknas plär till hel’ga syskonringen,
Men hat i hjertat bor, så vet, der uppgått har
Rättfärdighetens sol med frälsning under vingen,
Der spirar kärlek fram, en blomma ljuf och rar.
Du stolte farise, som tiggardrägten skyler
Med dygdemanteln hvit inför en helig Gud;
När liemannens ishand dina pulsar kyler,
I lumpna trasor byts din sköna helgonskrud!
Men, skall en gloria ej falsk ditt änne sira,
Från diktad höjd stig ned, dig djupt i stoftet böj;
Och skall du gudstjenst se’n lik publikanen fira,
Som han dig ödmjukt upp på bönens vingar höj!
E—N.
»
VILL DU BLIFVA HELBREGDA ?
110: 6
En onödig fråga kan understundom vara den
mest betydelsefulla. När Jesus vandrade i de
fem olika afdelningarna bland den mängd af sjuka
och elända, som funnos der, utvalde han endast
en. Framför honom låg hopkrumpen på en torf-
tig bädd en eländets son framför andra. Hans
aftärda kropp, hans hvitgula hy, hans hopkrump-
na lekamen, hans broskbundna leder, hans hopp-
lösa blick, hvilken syn för den barmhertige och
kärleksrike Jesus. O, du elände man, hvad hopp
finnes det för dig? Och Jesus ser på honom och
frågar: Vill du blifva helbregda? Synes icke den
frågan onödig? Vi behöfva endast gå öfver ga-
tan till vår sjuke vän och broder, som legat värk-
bruten dessa fem, sex år, och fråga honom, om
han vill blifva helbregda, och han skulle se på oss
och undra, om vi antingen vore elaka eller ock
galna. Blifva helbregda, ja visst, det är just det
han vill och har behof af. I trettio åtta år hade
mannen i vår text legat sjuk. Huru länge han
legat i Bethesda veta vi ej, men troligtvis ganska
Han hade föga hopp qvar. Hade det
gått så långt med honom månne,
länge.
att han blifvit van vid sitt elände?
Man kan blifva det. Man kan glömma sin för-
lust, man kan lära sig att nästan föredraga fän-
gelset för friheten. Kanske han redan intagits
af en hopplös likgiltighet, och då kom Jesu fråga
icke såsom en onödig utan såsom en fråga, som
innebar kraft och lif, en fråga som betydde upp-
ståndelse från de döda.
Käre läsare, huru länge hafva vi varit 1 Be-
thesda, i Guds rike och församling på jorden?
Vilja vi blifva helbregda? Den frågan är kanske
af nöden. ’ Gud gifve, att den måtte blifva rätt
vigtig och allvarsam för alla, som somnat i den
vanliga och dock så farliga liknöjdheten.
Huru ser det ut i menskligheten nu? Har man
skäl att framställa samma fråga till vår tids
Adamsbarn, eller har ställningen förbättrats? Ack,
mine käre, synd och elände äro ännu bofasta på
jorden. Man kan icke frigöra sig från en svår och
genomgripande tanke vid denna betraktelse:
Huru stor olycka har icke
synden bragt i menniskoverlden.
Solen har, lugnt och felfritt, gått sin bana i tu-
sentals år, utan sjukdom och reparation. Milli-
oner stjernor sväfva omkring 1 rymden, årtusende
efter årtusende, så regelmessigt, så harmoniskt
skönt, så härligt, att deras tysta harmoni påmin-
ner om ett himmelskt hallelujah. Hvarje vår
grönskar jorden och blommorna sända ut sitt doft,
skaparkraft och skaparvilja genomströmma hela
naturen, men menniskan, Guds egen afbild, en
evighetsvarelse såsom Gud, med en själ så rik,
så rymlig, att, sedan den omfattat himmel och
jord, är den ändå tom, tills dess
Gud sjelf bor derinne,
— menniskan, underbara ord, måste börja lida så
fort hon födes och hålla på att lida och gråta, till
dess hennes förgängliga del hvilar i grafven.
Hyad är orsaken? Synden, synden. — fänkgars
|
’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
