Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
spord häftighet. ’’Blott 30 år.” Hvilken ofant-
lig kärlek måste icke rymmas 1 ett qvinnohjerta
för att kunna uthärda, hvad hon uthärdat! "Men
hvarför har ni icke lagt er om qvällarne i stället
för att sitta uppe, min snälla qvinna?”
"Jo, det är lätt förklaradt. Min man kommer
nästan alltid hem berusad — det är bränvin, som
håller honom ute, ser ni, och när han kommer,
passar jag alltid på att öppna dörren, eljes skulle
han väsnas för mycket, och folk peka finger åt
honom dagen derpå, ty jag håller af honom, för-
står ni.”
Just nu flög dörren upp, och i rigtning af sän-
gen kom en gammal man, på hvilken drycken-
skapslasten tryckt en tydlig stämpel. Ansigts-
färgen var askgrå, och dragen voro slappa. Dock
strök någonting liknande en solglimt öfver den
döendes anlete, när han nalkades.
<<Kommer du och ser till mig, Alek?” hviskade
hon kärleksfullt oeh drog honom ner på sängkan-
ten, medan tårarne trillade på de magra kinder-
na. "Nu får du stanna hos mig under min sista
stund; doktorn tror, att det snart är ute med mig,
min käre gubbe, och då vill du icke öfvergifva
mig, det vet jag nog. Huru tuhgt det likväl är
att säga dig farväl, min älskade! Men det är nog
det bästa för oss båda, ser du — och som tro-
fasta vänner skiljas vi ju — icke sant, vännen
min?”
Den gamle mannen brast ut i högljudd gråt.
Vid de sista orden: "vännen min,” tycktes han
helt och hållet mjukas upp; måhända väckte des-
sa ord en återklang från deras kärleks vår, från
den tid, då två unga, förhoppningsfulla hjertan
slöto sig till hvarandra 1 kärlek och lofvade hvar-
andra trohet i lif och död.
’Mary!” snyftade den gamle mannen, i det
han strök den darrande handen öfver sin hustrus
panna: ’’du har haft svåra dagar hos mig, min
stackars hustru, men i allt mitt elände har jag
hållit mer af dig än af någon annan 1 verlden, och
jag kommer att sakna dig af hela mitt hjerta, när
du är borta.” Han blickade sorgset mot stolen
vid fönstret. Derpå brast han åter i gråt.
’Minnes du, när vi i forna dagar stämde möte
med hvarandra?” frågade hon, tydligen uppbju-
dande sin sista kraft för att kunna tala.
Han nickade jakande, men förmådde icke
svara.
VID” HEMMETS HARD.
"Nu i min dödstund har jag lust att ännu en
gång stämma möte med dig; vill du komma ?”
Han såg förvånad på henne: fantiserade hon?
Nej, blicken vitnade om full sans.
"Vill du möta mig i himlen?” frågade hon med
darrande stämma och tog hans båda händer i
sina: "vill du möta mig, kanske snart nog, i den
ljusa staden derofvan — vill du?”
Han lutade sitt gamla hufvud mot hustruns
trofasta bröst, och under tårar och bön stämde
de sitt sista, men största möte med hvarandra,
deruppe, hvarest alla äro förenade i gemensam
tro, hopp och kärlek. Med ett lycksaligt leende
afsomnade hon strax efter att ha anbefalt sig åt
Gud. Nu var hon befriad från all sorg och
smärta, hela hennes lefnad låg nu bakom henne
som en dröm, ur hvilken hon vaknat upp till en
underbar verklighet på evighetens kust.
Men vid dödsbädden satt den gamle, sörjande
mannen med hjertat fullt af välsignelse öfver sin
trofasta hustru och fullt af hänryckande tankar
— — tankar på det härliga mötet med sin ung-
doms brud deruppe bortom de tindrande stjer-
norna.
Berättelsen slutar med att omtala, att det gick
lyckligt för den gamle drinkaren, att han verkli-
gen blef frälst och således fått eller får möta sin
maka.
Ett snällt, kristligt sinnadt fruntimmer gjorde
en gång besök hos en gammal enka. Denna enka
var mycket fattig och mycket sjuk, men hon var
dock glad och lycklig. En bibel, som hon hade
begagnat under många år, låg på bordet. Den
besökande vände på bladen i denna bibel och såg
här och der en vers, kring hvilken ett streck var
draget, och i kanten midt emot voro i stor stil
prentade bokstäfverna P. och F. <Fruntimret
frågade sin gamla väninna, hvad meningen var
med dessa bokstäfver. Hon svarade: ’’De be-
tyda ’pröfvadt och försökt. Guds dyra ord och
löften hafva uppehållit och tröstat mig under alla
mina pröfningar. Och allt efter som jag har
pröfvat dem, det ena efter det andra, och funnit,
huru vissa och sanna de äro, har jag satt dessa
bokstäfver bredvid dem för att visa, att jag har
pröfvat och försökt dem. När jag först började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
