- Project Runeberg -  Vid hemmets härd /
274

(1890) [MARC] Author: Carl Aaron Swensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NL

274 VILDE FLEMME TS HARD.

het. Afven om du är en qvinna, så var ingen
käring, ty detta embete kläder lika litet en jung-
fru, som en yngling. Vakta dig för ett sjukt och
nedtryckt sinne. Är Gud din käre himmelske
Fader, hvarför skall du då vara missmodig? Det
är egendomligt för ungdomen att tro mycket, äl-
ska mera och hoppas mest. O, du sköna ung-
dom! O, du härliga lifvets vår, då ännu ingen
misstankens orm krälar i din lustgård, ingen af-
undens skorpion förgiftar din röda ros och intet
förtviflans stormmoln förmörkar din framtidshim-
mel! I det stycket borde vi alla alltid vara unga /
En evig ungdom är både önskvärd och möjlig,
om vi blott behålla qvar det barnsligt glada, för-
tröstansfulla och kärleksrika ungdomssinnet. Då
må våra lockar flätas med silfvertrådar, och pan-
nan fåras af sorg och bekymmer; hufvudet må
böjas under årens tyngd och ögat skymmas af
lefvandets mättnad — hjertat derinne är lika
friskt, det har varit barn på nytt hela lifvet ige-
nom, och äfven om hoppets stjerna ej Zindrar så
mycket som förr, så lyser hon dock nu med ett
klarare, ett stadigare sken än i ungdomens vår.

Låt icke hjertat sammankrympa, låt det icke
blifva mindre. Må det i stället utvidgas allt mer,
blifva friskare, mera trofast och fullt af kärlek.
Vill klandersjukan taga dig fatt, så slå genast
alarm. Något är orätt med dina segel, du styrer
falsk kurs. Klandersjukan består i färgblindhet
både med afseende på oss sjelfva och nästan.
Den ser sig sjelf (i ljusa gladalfärger iiment ser
grannen i svarta. Botemedlet är en sann och
verklig bot och bättring. Kommer det dertill,
skall färgblindheten upphöra och allt blifva väl.
Detta säkra botemedel gifves oss ofta i en mycket
gammaloch sliten tillbringare, som heter kors och
lidande, och märker du, att den himmelske läka-
ren räcker dig den, så var glad, ty då har han
sjelf tagit sig an din sak, din sjukdom, och skall
bota den.

En tfrångbröstad person är en underlig, fastän
ej sällsynt företeelse. Bilden är väl hemtad från
de genom snörlif förstörda gvznnor, hvilka aldrig
kunna andas ett djupt, ärligt andedrag eller
klättra uppför en kulle utan den största ansträng-
ning. Så bo de trångbröstade varelserna 1 sina
andliga jordkojor, och det är ej underligt, att en
tärande lungsot håller på att utpina hvad litet af
ett verkligt högre lif, som finnes qvar. Någon

höjd hvarken vilja eller våga de sig att klättra
uppför. De skulle blifva för andfådda. Derför
sitta de qvar på sin vanliga plats från soluppgån-

gen till aftonrodnan på lefnadsdagen. Deras |

verld är liten, och det är deras egen skuld, deras
blick är inskränkt, och det beror på jordkulans
läge, deras krafter och lefnadslust äro mindre,

och det kommer an på den osunda luften de äro
vanda att inandas. Och nu rent språk. Varen

på eder vakt, I unge, mot den fula ovanan act
tro, att I redan förstån och hafven fattat allting
rätt och fullkomligt. Fördömen icke en sak blott
emedan den är ny. Klandren ingen derför, att
han icke i alla stycken tänker lika med eder.
Andens det sanna fråmåtskridandets luft. Be-
sen dem icke från materialistens jordkoja utan
från den verklige mannens och kristnes genom
kristlig bildning och åskådning upphöjda stånd-
punkt. Gud är icke de dödas Gud utan de lef-
vandes, och det finnes en sann och kristlig ut-
veckling, som ingen kan neka utan till sin egen
skada.

Vänjen eder vid ett höfviskt, ärligt, artigt och
vördsamt sätt att vara. Artighet kostar litet,
men är värd mycket. Menniskor måste döma
dig sådan du synes, ty de äro inga hjerteransa-
kare. Det kan man ock taga som en allmän re-
gel, att en menniska icke är bättre åtminstone än
hon synes. Hvilken handlande lägger de ruttna
äpplena öfverst i tunnan och sedan längre ned de
som äro bättre? Så ock med oss menniskor.
Huru skola vi kunna tala om det goda, ömma
och bildade hjertat, om vårt sätt att vara och
våra gerningar tala deremot? Ingen skall tro
oss, och deri gör man rätt. Våra gerningar, vårt
lefnadssätt bestämmas af hjertat. Mycket kan
man dock göra sig skyldig till i detta stycket ge-
nom vårdslöshet och slarf, hvilket sjelf är en ful
ovana. ’’Haf akt på dig sjelf.” Akta dig för ett
rått och oborstadt sätt att vara. En yngling höf-
ves det att vara frisk och munter, men icke trot-
sig och motgjord. Lydnad och ödmjukhet äro
synnerligt värdefulla dygder hos både den unge
mannen och qvinnan. En ung man må akta sig
för att vara stortalig, att tvinga sig till uppmärk-
samhet i ett sällskap. ’Tomma tunnor skramla
mest,” det kommer folk särskildt ihåg med afse-
ende på de unga. En ung man må vara på sin
vakt mot alla grofheter i tal och uttryck liksom i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:50:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vidhemhard/0376.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free