Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Påkens och Huggtandens lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kände sig djupt sårad i sin värdighet genom att på
detta sätt användas till lastdragare, var han alldeles
för klok för att göra motstånd. Han lät villigt betsla
sig och gjorde alltigenom sitt bästa, ehuru alltsammans
var nytt och främmande för honom. François var
sträng, fordrade ögonblicklig lydnad och fick också
ögonblicklig lydnad tack vare sin piska. Dave, som
gick närmast släden och var van vid detta slags arbete,
bet Buck i bakdelen, så snart han begick något
misstag. Och Spitz var en erfaren ledare. Han kunde
icke alltid komma åt Buck, men han morrade och fräste
för att uttrycka sitt missnöje, och ibland kastade
han sig åt sidan med hela sin tyngd för att tvinga
Buck in på den väg han skulle gå. Buck var
lättlärd, och under de bägge kamraternas och François’
gemensamma ledning gjorde han snart betydliga
framsteg. Innan de kommo tillbaka till lägret,
förstod han att stanna vid »ho!» och sätta sig i gång vid
»hej!» att ta ut stora svängen vid krökningar och hålla
sig undan för sin efterföljare, då det tungt lastade
åkdonet sköt dem på hälarna i utförsbackar.
»Förbannat bra hundar det här», sade Frangois
till Perrault. »Buck drar av bara fan! Och han
lär sig så lätt som aldrig det.»
På eftermiddagen kom Perrault, som var ivrig att
få ge sig av med sina depescher, och hade köpt två
hundar till. »Billee» och »Joe» kallade han dem,
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
