Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ursprungliga vilda naturen blir rådande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan norrskenet flammade över deras huvud,
medan stjärnorna tycktes dallra i kölden och jorden
låg stelnad och frusen under snötäcket, kunde detta
hundtjut ha varit ett uttryck för allt levandes trots,
om det icke hade gått i moll — en långdragen, halvt
snyftande klagan, som snarare liknade en bön från
jordens levande varelser, från dem som kämpade för
tillvaron. Det var en gammal, gammal sång, lika
gammal som de tjutandes eget släkte, en av de nyare
världens första sånger från den tid, då alla sånger
voro sorgsna. Och dess dysterhet hade ökats genom
otaliga generationers ve och blivit till en klagan,
som nu så djupt hade gripit Buck. Då han jämrade
och snyftade var det med samma livssmärta som hans
vilda förfäder en gång hade känt och med samma
hemlighetsfulla fruktan för mörkret och kölden som de
hade erfarit. Och att han kände sig så djupt gripen
av sången var ett bevis på oavlåtligt lyssnande
tillbaka genom mansåldrar av civilisation till de
primitiva livsyttringarna under sitt släktes urtid.
Sju dagar efter deras ankomst till Dawson voro
de stadda på återväg utför den branta stranden vid
Barrak nedåt Yukonvägen och styrde åter kurs mot
Dyea och oceanen. Perrault förde med sig depescher
av ännu större vikt än dem han hade haft med sig
dit upp. Och även han hade gripits av ärelystnad
— han föresatte sig att hans färd skulle slå rekord
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
