Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skogen smögo de ljudlöst, mannen före och Buck tätt
i hans spår, och bägge voro ivrigt på sin vakt med
spända, rörliga öron och skälvande näsborrar, ty den
ludne mannen hade lika skarp hörsel och lika fint
väderkorn som Buck. Han kunde också springa upp
i träden och färdas där lika fort som på marken genom
att kasta sig från gren till gren och gripa om dem med
armarna, ehuru träden emellanåt stodo på tolv fots
avstånd från varandra. Han släppte, kastade sig
framåt och grep tag på nytt utan att någonsin falla
eller förfela sitt tag. Han tycktes verkligen vara lika
hemmastadd uppe i träden som på marken, och Buck
hade en förnimmelse av att han hade tillbringat hela
nätter i vaka under träd, vari den ludne mannen hade
suttit och sovande hållit sig fast.
Och ett mycket nära samband fanns mellan visionen
av den ludne mannen och de lockande ljuden, som
ännu hördes inifrån skogens djup. De väckte en
mäktig oro och en underlig längtan hos Buck. Han
fick en obestämd förnimmelse av ljuv glädje, och han
kände den vildaste längtan efter han visste icke vad.
Ibland följde han det lockande ljudet från skogen,
han sökte det som om det vore ett ting, under det att
han skällde mildt eller trotsigt, allt efter som han var
till mods. Han kunde sticka sin nos i den kyliga
skogsmossan eller i den svarta jorden, där långt gräs
växte, och han fnös av glädje över den feta jordlukten.
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
