Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En natt spratt han häftigt upp ur sömnen och flög
upp med vidt uppspärrade ögon, skälvande och
vädrande näsborrar och manen böljande i vågor. Från
skogen hördes det manande skriet — eller åtminstone
en av dess toner, ty det hade flera — så tydligt och
bestämt som aldrig förut, ett långdraget tjut, på samma
gång likt och olikt varghundens. Och Buck kände
igen det, på sitt gamla vanliga sätt — detta ljud hade
han hört förut. Han sprang genom lägret, där alla
lågo i djup sömn, och snabbt och tyst ilade han genom
skogarna. Då han kom skriet närmare, saktade han
farten och rörde sig med den största försiktighet, tills
han kom till en öppen plats bland träden, där han
fick se en lång, mager skogsvarg sitta på hasorna
med nosen pekande mot skyn.
Buck hade icke gjort det minsta buller, men vargen
upphörde att tjuta och tycktes vädra sig till hans
närvaro. Nu begav sig Buck ut på den öppna platsen,
halvt krypande och med kroppen fast sammantryckt;
svansen höll han rak och styv och fötterna förde
han med ovanlig försiktighet. Varje hans rörelse
vittnade om blandade hotelser och
vänskapskrumbukter. Det var den hotfulla vapenvila som alltid
präglar ett möte mellan vilda rovdjur. Men vargen
tog till flykten så snart han fick se honom. Buck
följde efter med vilda språng, i ursinnig iver att hinna
upp den andre. Han jagade honom in i ett slags
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>