Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snabba, och indianerna hade trängt så tätt tillsammans,
att de träffade varandra i stället för honom. Och
en ung jägare, som kastade sitt spjut mot Buck midt
under ett av den rasande hundens språng, träffade
en av sina kamrater midt i bröstet med en sådan kraft,
att spjutet gick rakt igenom honom och spetsen trängde
ut genom ryggen. Då grepos indianerna av en vild
panik, och de flydde förfärade till skogarna och ropade
under sin flykt att den Onde Anden hade kommit
över dem.
Och Buck gjorde sannerligen skäl för denna
benämning, då han fradgande av raseri följde dem i
hälarna och fällde dem till marken som rådjur under
deras flykt mellan träden. Det blev en olycksdag för
indianstammen. Den skingrades vidt och bredt, och
det dröjde en hel vecka innan de sista kvarlevorna av
den samlades i en dal längre ned och räknade över
sina förluster. Då Buck hade tröttnat på förföljelsen,
vände han om till det ödelagda lägret. Han fann
Pete liggande död i sina filtar — hade således blivit
det första offret för ett överraskande anfall under
sömnen. Thorntons förtvivlade kamp hade lämnat
tydliga spår efter sig på marken, Buck vädrade sig
till varenda detalj av den ända ner till randen av en
djup göl. Vid kanten av denna — med huvudet och
alla fyra fötterna i vattnet — låg Skeet, trogen till
det sista. Gölens vatten var dyigt och tjockt och
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
