Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och här slutar historien om Buck. Det dröjde
icke många år förrän indianerna märkte en
egendomlig förändring hos skogsvargarnas avkomma, ty där
fanns en del, som hade bruna fläckar över ögonen
och på nosen och dessutom ett bredt, vitt krås nedåt
bröstet. Men ännu besynnerligare voro de historier
som indianerna hade att berätta om en spökhund,
som brukade springa i spetsen för vargflocken.
Indianerna äro rädda för denna spökhund, ty han är
listigare än de. Under hårda vintrar stjäl han vad
han kommer över från deras läger, han vittjar deras
snaror, dödar deras hundar och gäckar deras
modigaste jägares bemödanden.
Ja, det berättas värre saker om honom än så. Det
har funnits jägare, som aldrig ha kommit tillbaka till
lägret, och det har funnits jägare, som av sina bröder
återfunnits med ohyggligt sönderslitna strupar och
med vargspår omkring sig i snön, större än efter
vanliga vargfötter. Om höstarna, då indianerna följa
efter de flyttande älgarna, undvika de alltid att besöka
en viss dal. Och det finns kvinnor, som bli dystra
och allvarliga, när det vid brasan berättas om hur
den Onde Anden kom och valde denna dal till sin
boning.
Om somrarna brukar likväl denna illa beryktade
dal få ett besök, som indianerna ej veta någonting
om. Dit kommer då en kolossal varg med präktig
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
