Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att se hur boskapen anfaller jägarnes hundar, och det
med ett ursinne och en vildhet, som rent af är
fruktansvärd. Det fordras allt björnens mod och kraft
att möta och bekämpa det.
Men vapensmeden arbetade alltjämt, och så kom
dubbelbössan, och mången, som förut dragit sig för
att uppsöka björnen, tog då mod till sig, och anföll
honom.
Skogarne förminskades i södra delen af landet, allt
flera af björnarne föllo för det nya vapnet och den
tilltagande mängden af jägare och jaktsällskap.
Längre norrut gick björnen, men oroades alltjämt,
och fick kämpa tappert för tillvaron.
Så kom tiden för mitt minne eller början af
1830-talet.
Då var björnen så att säga bofast, dock sydligast
i södra Dalsland, och sedan norrut i Vermland
och Dalarne.
Den tiden var han ännu fruktad, äfven i mera
bebyggda delar af Vermland, mest i de s. k.
skogssocknarne, och »sagan» glömde ej att förtälja om
hans ofantliga styrka, vighet och mod.
Då lefde och verkade för björnarnes förminskning
tvänne i jaktens annaler väl kända och aktade
män, hofjägmästaren och riddaren Herman Falk, och
engelsmannen, frijägaren L‘loyd, båda bosatta i
Vermland.
Att deras jakter och äfventyr med björnarne
lifligt tilltalade den uppväxande manliga ungdomen,
var gifvet. Hvad mig själf angår, var jag personligen
bekant med dem båda, och min önskan att i deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
