Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pojke i rask fart springande uppför allén och rätt
mot mig.
Den kände jag väl igen, ty liksom alla skolpojkar
hade jag, vid sidan af min läsning, affärer i lefvande
och döda småfåglar, ägg, ekorrskinn och dylikt, och
pojken var en af mina skaffare. Erik i Långkärnshultet
var son till torparen, som bodde vid vägen
till kyrkan. Hoppet om något godt fynd blef dock
besviket denna gång, ty Erik snyftade och grät
bittert, och var alldeles utom sig.
»Björnen har slagit alla våra fem nöt», sade han,
»och ingen hjälp att få». »Patron och herrarne borta,
och bruksfolket jag talat vid vågar ej gå ifrån
arbetet. Far skälfver och är hvit i synen, och mor gråter
och jämrar där hemma. Hjälp mig, Gustaf»!
Alldeles klart att Erik skulle få hjälp. Min
alnslånga refflade s. k. slädbössa, gjord egentligen för att
skjuta vargar med under vintern, laddades
omsorgsfullt, och så bar det af till ett par af mina
jaktkamrater, smederna Örn. Vi tre skulle helt
säkert döda björnen, det sade jag dem med öfvertygelse,
men hvad jag icke väntat var deras svar:
»Vi våga ej gå ifrån och låta våra hamrar stå».
Det var en sak jag icke kunde fatta, men sade att
de kunde bli hemma. Tog Erik sin yxa och följde
mig, kunde nog hända björnen kom till bruket utan
deras hjälp.
Då skrattade gamle Lars och sade att det blef ett
lätt arbete för björnen att »göra af» med oss, och
bad mig gå hem.
Åh nej! hem gick jag icke. Till Långkärnstorpet
gick jag, och där var som Erik sagt gråt och jämmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
