Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Häri bestyrktes jag också, då Per sade till Jonas:
»Vi få försöka komma in och reda oss till för
natten»!
»Ja», sade Jonas», jag skall finna åt nyckeln».
Och därmed gick han till fähuset och hämtade den.
Per och jag visste ju hvar nyckeln fanns, men icke
trodde vi att Jonas visste det.
Det var icke rum för flere än två i den lilla stugan
medan de »redde till för natten», hvarför jag slog
mig ned på en närbelägen vedhög, där jag satt och
funderade på huru jag skulle få Jonas att tala om
sitt äfventyr med en björn, hvarom ingen förut
kunnat gifva mig besked.
Jag hade sett huru dammet stod som en rök ur den
öppna dörren till stugan där karlarna sopade och
fejade, nu rök det äfven ur skorstenen, och så
kommo de ut försedda med hvar sin yxa. De skulle gå
att hämta grankvistar till våra bäddar, sade Per,
och sådana funnos ej långt bort så de voro snart
åter. Jonas kastade sina kvistar in genom dörren
och gick så in och tog vattenbyttan, för att fylla
den vid källan.
»Hur är det», sade han, sedan han ställt byttan
ifrån sig, »har ni någon våt tår kvar i »potell»? Jag
ville gärna ha mig en sip» (sup).
Jo, Per hade allt, ty så mycket hade Jonas hjälpt
oss, att han förtjänat få en sup.
»Välkumbin», sade han, då han tömde kaffekoppen
Per hade slagit bränvin i.
Först jag hörde alla Limakarlar med ett »välkumbin»
hälsa en sup bränvin, hade jag skrattat och
funnit det löjligt, men nu var jag van därvid. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
