Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så tog han sin bössa, gick ut och snart hördes, att
han hade skidorna på. Icke ett ord lärer han yttrat
under morgonen.
På han vid middagstiden kom hem, gick han icke
in i stugan, sade ej heller då ett ord till någon, men
mor såg hur han drog fram höskrindan, satte för
hästen och begaf sig bort åkande.
I skymningen återkom Olle, och då hade han en
mycket stor björn på släden. Olle, så ung han
var, hade helt ensam angripit och dödat björnen,
och därigenom förvärfvat sig anseende som en
särdeles duglig skogskarl.
Och Olle var verkligen en duktig karl både i
skogen, och i hvad arbete som hälst. Mig följde han
många gånger på spaning efter björnar.
Ibland hade vi tur att finna hvad vi sökte, men
de mesta gångerna gingo vi förgäfves, och Olle
fällde aldrig modet eller tröttnade.
En gång hade jag tillfälle bevittna Olles
kallblodighet och sinnesnärvaro.
Hundarne hade funnit en björn, som hade sitt ide
under en mycket stor och flat sten, hvilken låg på
botten af en trattformig grop. Björnen ville ej
lämna sin präktiga bostad. Först efter mycket
besvär lyckades Olles svärfar, gubben Präst Jan, att få
honom till idets mynning, men då hoppade vår ena
hund upp på björnens rygg och bet sig fast. På sidan
om björnen stod jag, och bakom honom Olle, båda
färdiga att sända honom en dödande kula, så snart
hunden kom så pass långt ifrån honom att vi vågade.
Olle tyckte det blef långsamt, så han gick fram,
hållande bössan så att han kunde afskjuta den med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
