Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den djupa och på båda sidor tvärbranta dalen, och
inte bättre att försöka gå samma väg som björnen
öfver på furan, med skidorna på. Dock valde han
det senare, men hade ej kommit långt på furan,
förrän björnen under häftigt rytande kom emot
honom.
Någon möjlighet till att undkomma fanns ej, och
icke gaf björnen honom tid därtill, ty han kastade sig
genast öfver Andreas och bet honom på flera
ställen i kroppen. I sin nöd försökte Andreas få
fatt i tungan på björnen, som hängde ut ur
det bloddrypande gapet, för att söka få in armen så
att han kunde kväfva sin öfvermäktige fiende. Men
därmed var ock Andreas krafter slut, och han
förlorade sansen just som hunden kom och angrep
björnen.
Innan han alldeles förlorade medvetandet, tyckte
han sig dock höra ett par skott lossas.
Så var det också, ty kamraterna hade hunnit fram
till stridplatsen och dödat björnen.
Andreas behöfde ett helt år, innan han kunde
komma åter till skogen och jakten men fullt frisk
blef han aldrig och ej heller hunden. Den tid de
följde mig, voro de dock fullt dugliga på morgnarne,
men höllo ej ut till kvällen. Vid nattelden, i
skogen, eller i den öde fäboden där vi vid dagens slut
slogo oss till, var det ett nöje att se hur Andreas först
af allt pysslade om sitt lifs räddare »Prisse» (hunden),
och mången gång såg jag hur han sökte på
spisel-kanten, i vråar och bordslådor, om stugans egare
skulle lämnat några afgnagda ben efter sin vistelse i
stugan. Hittade han några blef han glad och gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
