Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
huru han behagade och det brydde de sig icke om.
Ej heller främmande hästar gjorde någon affär af
honom. Nalle skulle ha framleft lyckliga dagar, om icke
det förargliga kopplet med vidhängande kubbe
stundom begränsat honom. Men tyvärr måste nalle ibland
då ingen hade tid att tillse honom, bära detta
påhäng. Att börja med släpptes han på den
kringstängda gården, i tanke att han ej skulle kunna
praktisera kubben öfver staketet. Men det dröjde ej
länge, förr än man en vacker dag fick se nalle sitta
på ena grindstolpen och försiktigt inhala länken,
därpå lyfta kubben öfver grinden och sedan
obesväradt själf nedstiga på andra sidan. Huru man än
bar sig åt, alltid fann nalle på råd.
Emellertid var hans aptit mot hösten stark och i
jämt stigande. Sedan bären blefvo mogna, höll han
sig utefter sjökanten och åt odon, hvilka där
växte ymnigt; sedermera höll han sig på hedarne och åt
lingon. Allt sammanlagdt gjorde, att nalle växte
ganska fort och blef mycket fet; hans färg var nu
vackert mörkbrun och håret glänsande. Genom de
dagliga baden höll han sig snygg och orenade ej heller
inne i rummen, men hans utdunstning var dock
högst obehaglig. Ganska ofta fick han följa med på
små resor och vid de dagliga promenaderna, och med
sitt alltid glada lynne bidrog han, som sagdt, till
trefnaden i hemmet.
Kom så hösten! Nalles ide uppgräfdes, ny bädd
gjordes, och detta år mötte ingen svårighet att få in
honom i sin vinterboning. Våren 1867
uppvaknade nalle redan sista dagarne af mars. Han var nu
ej skygg, utan kände mycket väl igen oss alla, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
