Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då blef lif i herrarna och i oss skolpojkar med,
sedan det glada budskapet hunnit till oss.
Vägen öfver sjöviken och upp till bondbyn där
gropen med vargarna var belägen tillryggalades i
språngmarsch, och väl där funno vi gropen omringad af
folk med tända facklor, som ordade och undrade,
huru många vargar som voro fångade, ty då hela
gillertäcket var nedrifvet, troddes det vara många.
I gropen fanns dock blott en synlig, men man hade
upptäckt att i gropens ena vägg var ett tämligen stort
hål, och i det hade en eller flera vargar krupit in,
sedan de utrifvit en hel hög med sand som låg
på botten af gropen. Huru skulle man komma åt
dem?
Förvaltaren visste råd. »Skaffa en lång töm,» sade
han, och då han fått denna, gjorde han en löpsnara
och sänkte ned den, för att få den öfver hufvudet på
vargen. Denne undvek behändigt snaran, men till
slut lyckades man fånga honom.
Man hade anskaffat en stång hvarpå vargen halades
upp till gropens kant och affärdades med några
slag af en yxa.
Ett ljudeligt jubel blef hans grafsång.
Återstod att få fram den eller de som sönderrifvit
väggen och befunno sig inne i jorden.
Man hade under språngmarschen öfver sjön dels
skämtat, dels varit ond på mig, för att jag medtagit
min korta bössa, ty att skjuta en varg eller räf i
gropen var alldeles förbjudet. Krutlukten skulle aldrig
försvinna och intet djur vidare gå i den gropen, så
var allmänna meningen. Den fick dock jämka med
sig, då förvaltaren betänksamt sade: »ni måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
