- Project Runeberg -  Vildmarkslif : nya skogs- och jakthistorier /
169

(1909) [MARC] Author: Gustaf Schröder - Tema: Hunting and wildlife
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i trädgården. Var Luff, som jag kallade honom,
någon gång hård i leken, sprang katten upp i några
låga körsbärsträd och satte sig i säkerhet. Luff
sökte då hoppa upp för att nå honom, men då detta
icke lyckades, sprang han vanligen in i boningshuset
för att söka annat sällskap eller sofva.

Vid tiden för min hemresa tänkte jag taga vargen
med hem, men då tyckte min bror, att han gärna
kunde få vara där han var. De trifdes bra tillhopa,
och snäll var han. Då jag kom hem till julen, hade
vargen storleken af en vanlig stöfvare. Vinterhåren
voro fullväxta, men vacker var han ej, och jag
förvånade mig öfver att han var så liten. Hans vilda
kamrater eller syskon voro nog en half gång till så
stora. Sjuk hade han icke varit, och jag kunde icke
förstå, hvaraf han blifvit så småväxt. Mat hade
han icke saknat, och sin frihet hade han haft. Nu
låg han dock om nätterna i trädgården, där min
bror låtit göra honom ett litet snyggt hus. Med
katten sällskapade och lekte han fortfarande, och sällan
gick han utan sällskap ut på gatan; däremot låg han
ofta inne såväl i min brors som min mors rum, och
voro min systers barn på besök, lekte han gärna med
dem.

Hans vana att vara ond under det han åt fortfor,
och då hans tänder nu voro stora, såg han grym ut,
då han grinande och morrande visade dem, hvarför
han sällan oroades under det han förtärde sin föda.
Mot husfolket var han fortfarande vänlig och likaså
mot främmande personer, men med sådana följde
han icke, om de sökte få honom med sig. Det dröjde
flere dagar, innan han följde mig, och jag tror icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:51:50 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vildmarks/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free