Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mina tankar förr och nu om de vita människorna. Av Josefi Ndibu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ropa på oss, som flytt: »Kom upp med er. Den
vite mannen har gått sin väg.» Vi kröpo
försiktigt fram, under det vi sågo oss noga omkring. De
hemmavarande skrattade hjärtligt åt oss. De
berättade då om allt, vad den vite mannen gjort och
sagt och huru de i frid tagit farväl av varandra.
Han hade inte begärt något, inte ens ett ägg eller
ett höns, ehuru hönsen sprungo omkring benen på
honom. Vi frågade, om han hade många män med
sig. »Endast två», svarade de. Efter hans namn
frågade vi också. Hans namn var Hekesi (Ekstam).
De berättade för mig, att han hade noga sett på
mitt hus, synnerligast på gavelväggen med dörren
i. Han hade frågat, vem som ägde det huset. De
hade svarat: »Ndibu äger det.» »Då vi avslutat
det samtalet, så gick han», sade de.
Någon tid senare fick jag höra något, som gav
mig många tankar. En kvinna kom från en by,
där vita människor, såväl statsmän som missionärer,
brukade gå förbi. En gång hade ett par vita sovit
i byn en natt. Den ene av dem var så lik Ndibus
avlidne fader, berättade kvinnan för en del
intresserade lyssnare. »Den vite var alldeles lik Ndibus
far», sade hon. »Hans ansikte och hans huvud
sedan, där han hade mycket litet hår, det var så
slätt och alldeles likt Ndibus fars huvud. Säkert
är det han, i sanning, det är, som folk säger: ’Då
någon dör, går han till de vita vid de stora
vattnen, endast så är det.’ Då de samtala, förstå vi
inte ett ord av vad de säga. Det är endast ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
