Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några minnen från Diadias första tid. Av Abeli Kiananwa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
87
till skolan med villkor, att de i fortsättningen
skulle tillåtas vara kvar.
Missionär Skarp förblev alltjämt tämligen
främmande för vårt språk, men han bad desto ivrigare
för vårt folk. Morgon efter morgon kunde han
stiga upp på kullen öster om stationen och ropa
ut sina böner, så att de hördes vida omkring.
Han besökte de sjuka i byn och gav dem mat och
vård. Folket ville icke komma till stationen för
att deltaga i gudstjänsten, men då gick han i
stället till dem i byarna, vandrade på dåliga vägar,
över strida vatten utan broar, allt för att truga
dem och bedja dem att mottaga Guds ord.
Så småningom började dock folket att lyssna
och vända sig till Gud. Då fröjdades vi. Vid
mötena fingo vi också livets bröd. Skarp delade
ut det med allt bättre språk. Han sade sig ej
behöva dö i Sverige utan här ute bland oss, vilket
ju också blev hans lott.
Arbetet på Diadia station övertogs efter hans
död av missionärerna Larson, Karlman och Flodens.
Det växte och gick framåt, och det kunde hända,
att hundraden döptes samtidigt. Folket lärde sig
älska de vita.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
