Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förfädernas tankar om världens skapelse jämte fingens och människornas tillkomst. Av Danieli Mayaki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
kommen till jorden därigenom att den första kvinna,
som fanns, gjorde sig skyldig till olydnad.
Kvinnans första barn blev sjukt och dog.
Hennes man sade då till henne: »Du behöver ej vara
ängslig, ty barnet skall leva upp igen.» Mannen
bredde en matta och gröna pisangblad över barnet
och sade till sin hustru: »Stanna kvar här, var
lugn och gråt icke. Jag skall hämta medicin från
himmelen. Tag ej heller bort bladen, som jag
höljt över barnet. Då jag kommer åter, skall det
stå upp igen och sedan icke mera dö. Men om
du gråter och lyfter bort bladen, så att barnet blir
blottat, då dör detta barn för alltid.»
Då mannen avlägsnat sig, tog dock hans hustru
upp barnet, som låg under mattan och började
gråta över detsamma. Vid sin återkomst fann
mannen sin hustru badande i tårar. Han förstod
då, att barnet hade dött för alltid och att han
måste begrava det. När döden en gång gjort sitt
inträde bland människorna, fanns heller intet hopp
om återuppståndelse för kroppen. Ett ordspråk
om döden, som besannade denna uppfattning, ljöd
sålunda: »Den som en gång dött har för alltid
förgåtts.» Detta innebar, att för den döde fanns
intet hopp, ingen uppgift mer att utföra. På grund
härav bringade döden den största sorg, som
funnits, in i världen. Det var en oförstådd, otröstlig
sorg, förorsakad genom att människorna för alltid
skiljdes från varandra. Ett hopp om återseende
förefanns, men detta var då dömt att ske under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
