Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några erinringar från första tiden vid utstationen Vivi. Av Lwidi Tandu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
hade ännu många av sina avgudar kvar i sitt hus.
Under samtalets gång tillfrågades han vidare, om
det skulle vara möjligt för gossarna i byn att
komma till hans hus för att där liksom gå i skola,
då han nu hade denna svåra hudsjukdom. Han
svarade: »Tagen hit böckerna till mitt hus», och
därvid blev det. Då nu byns invånare hörde, att
Manangu blivit en kristen, blevo de mycket vreda
på honom och ville slå honom, ja de försökte
även döda honom. Men Gud avvände deras onda
anslag och skyddade sin blivande tjänare.
Missionärerna försökte att vinna hövdingarnas vänskap
genom att giva dem gåvor o. s. v., men de
fruktade ändå de vita och ansågo dem som
trollkarlar.
Hos missionärerna befann sig vid denna tid en
gosse vid namn Tomasi Lutéte. Han hade flytt
från sin by, enär avgudaprästen i byn utpekat
honom såsom varande »ndoki». Han visste, att
hans dödsdom därmed var uttalad. För att rädda
sitt liv flydde han till de vita på missionsstationen,
vilka togo hand om honom. Detta år inträffade
ock en händelse, som medförde ett allmänt
uppvaknande bland folket. En svår storm drog fram
över trakten, och den sopade bort nästan alla husen
i Vivibyn. I sin förfäran häröver började många
av byns invånare lyssna till Guds ords sanningar.
Manangu, som nu började bliva frisk, skaffade
bort alla sina avgudar från sitt hus. Vid ett av
missionärernas besök i byn uppmanades han att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
