Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De vitas första tid vid Madzia och missionsstationens uppförande. Av Petolo Ngialu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
honom våra namn, så dö vi ögonblickligen.» Ja, det
var i sanning en mycket svår tid för oss. Aldrig gingo
vi till skolan med någon glädje, utan stor ångest
och ängslan behärskade oss alltjämt. Följden blev
ock, att då vi slutat den första terminen och fingo
gå hem till våra byar för att vila en tid, så var
det rätt många, som ej kommo tillbaka. Vi voro
dock många, som återvände till skolan. Men innan
vi gingo, hade vi det mycket svårt av våra anhöriga.
De sade oss, att de med stor sorg sågo, att vi nu
hade börjat sätta oss emot hela släktens vilja och
att det var en klar sak, att då de vita helt finge
oss om hand, så skulle det bli hela släktens
undergång. Då vi i alla fall gingo, så fingo vi gå
alldeles utan hjälp. Vi fingo ingen mat av dem, ej
det allra minsta. Vi fortsatte i skolan i omkring
10 månader men icke med någon glädje utan
i ständig ångest. På söndagarna vågade vi ej gå
i kyrkan för att höra Guds ord.
Då tiden var inne att gå i kyrkan, gick ingen
dit, ty de flesta hade utan löfte gått till sina byar,
Omsider blev det dock straff för den, som utan
löfte av den vite gick till sin by, och det hjälpte
något. När vi äntligen började gå till Guds hus,
vågade vi ej höra på vad som sades. Det var ock
för oss i början svårt att förstå de vita, då de
talade, ty de talade en annan dialekt än vår. Om
någon tid fingo vi en lärare från Belgiska Kongo,
som hette Kubukubu. Han förmanade och
bestraffade oss på allt sätt. Men vi hade mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
