Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III - Ave Maria mortuorum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinden vände bladen
men denna gång svarade mormodern. Det har liasom
lättat av sig själv. Om jag nu är bätter, ella det är som
det brukar å kännas inför slutet.
Rina började bedja tyst.
— Herre min skapare på himmelens tron, bad hon
invärtes, hjälp I mormor att komma väl och fort hädan
och se till att hon inte stannar kvar här hos sin kallnade
kropp. Och sänd i din stora barmhärtighet hit Värdigas
Jöns, för jag varken tör ble kvar här eller lämna henne
ensammen efteråt.
Fader vår som äst i himlom .. .
Hon hade inte hunnit bedja bönen till slut, innan hon
hörde ett rop långtifrån: Kattrina, Kattrina, Kattrina ...
Hon visste ju att mormodern kunde höra hur folk
ropade på hjälp milavitt ifrån, men aldrig förr hade detta
hänt henne själv. Upptäckten att hon ägde denna
förmåga fyllde henne i första ögonblicket med häpnad och
triumf. Men i nästa ögonblick reste hon sin kärlek till
Jöns som ett värn, och mot detta splittrades den lustfyllda
maktkänslan till stoft.
— Det är någon som ropar på er mormor, sade hon
obetänksamt.
Den gamla hade av egen kraft rest sig upp i sängen, en
glimt av glädje upplyste detta tunga, mörknade ansikte,
livet återvände i ögonen.
— Svara själv du, sade hon, heter du kanske inte
Kattrina du med?
— Inte vet jag vad jag ska svara, när jag inte vet vem
som ropade!
— Tycker du det är passligt att börja ljua inför me nu?
Svara och säg vem det var?
171:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
