- Project Runeberg -  Vinden vände bladen /
315

[MARC] Author: Elin Wägner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI - Hängivelse till ljuset

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vinden vände bladen

nacke. Alla jämnåriga flickor i Skrinebergsskolan hade
utvalt någon pojke som fick lov att ligga bredvid dem
och prata tills ögonen föll ihop, så där som Kagge gjort
nu. När de sytt var sitt örngott i slöjden slog de sig ihop
och sydde var sitt till, det var bäst, tyckte de, innan de
glömt hur man gjorde. Men hon hade bara ett örngott.
Hon hade aldrig nickat ja åt någon, aldrig besökt fester
där sådana saker gjordes upp. Mor tålde det inte, ty
varenda pojke hade föräldrar som enligt hennes mening
förbrutit sig mot hennes far genom att inte ta honom i
försvar.

Och intill denna stund hade hon själv varit nöjd med
att leva med de gamle. De lärde en så mycket, de var så
tacksamma om man i gengäld lånade dem sina ögon och
sina ben och tröstade dem i deras bekymmer.

Aldrig förr hade hon förstått vad det ville säga att
säll-skapa med en glad ung man som saknade krämpor,
visdom, sorger och erfarenhet.

Hon slöt sina ögon och låtsade sova för att göra honom
sällskap. När han vaknade och reste sig på armbågen
märkte hon det mycket väl men rörde sig inte.

Då kände hon plötsligt hans andedräkt i ansiktet.

— Jag blåser bort mullen ur dina ögonvrår, sade han.
Se upp nu.

Då såg hon upp i pojkens ögon och de hade ändrat färg
och var blåare än himlen. Naturens alla färger strålade,
gräset var tusenskiftande grönt, mjölket rött som en
solnedgång och hästfiblornas sidoblommor lysande som
solen. Nej, inte så lysande ändå, ty när hon lyfte
huvudet och såg upp mot rymden strålade den i en outhärdlig
glans. Hon måtte vara närmre till himlen, hon måtte vara
längre från mörkret än någon människa intill nu.

3*5

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:52:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vindblad/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free