Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI - Vagn 56, plats 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin Wägner
consolaretur et non inveni." Förstummad av gråt avbröt
hon läsningen.
— Vad är det Roda?
— Mamma, har du väntat på medlidande medan jag
suttit i sammanträden?
— Du har alltid varit min lilla trösterska, sade modern,
men nu ska du gå hem och krypa i säng. Jag orkar inte
prata mer, och jag får strax min kvällsspruta.
En morgon ringde sjukhuset och meddelade fröken
Pendrich att friherrinnan nyss dött. När Roda kunde tala
frågade hon: Varför sa ni inte åt mig, så att jag fick vara
hos henne?
— Friherrinnan skulle inte ha märkt om fröken
kommit, för hon var alldeles borta de sista timmarna. Och hon
hade för länge sen sagt åt oss att aldrig väcka upp fröken
vad som än hände.
Ingen av dessa två, som hållit ihop så länge, hade kunnat
föreställa sig vad det betydde för Roda att bli ensam. Men
hade modern verkligen kunnat komma på besök till sitt
forna hem, skulle hon ha märkt att dottern drevs av själva
sin saknad att ändra om i våningen och rasera den
högre-ståndsmiljö från förra seklet som nu var utan ande och
mening.
Genast, nu genast, måste hon skaffa nya praktiska
möbler med hyllor och fack för alla akter och handlingar, och
ett skrivbord där hon kunde få plats för sina långa ben.
Hon beslöt att offra barockskåpet, empireskrivbordet,
spelbordet av sockerkist och en gammal tvådelad spegel,
där man såg sitt förgråtna ansikte som genom en dimma.
En museiman, som hon inbjöd för att värdera
dyrgriparna, tyckte att hon begick ett helgerån genom att bryta
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
