Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Skärtorsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin Wägner
— Mens hon satte på sin svarta klänning ge jag ut, och
när jag kom in så var hon försvunnen!
— Åt Svartegöl? Gud i himlen, isen! Den håller henne
inte.
— Hon gick inte åt sjön, för hennes spår syntes tydligt
neråt vägen. Hela morgonen sa hon: Oscar kommer,
Oscar kommer, så hon tänkte säkert möta er.
Livia drog brodern med sig och vek in på den gamla
vägen. Ser du, sade hon då de sprungit en bit. Där är
hon! Vid de gamle bommarna, där hon postade förr.
Modern var barhuvad och det vita håret flög för vinden.
På bröstet bar hon en gammal grindvaktsplåt som blänkte
mot den svarta klänningen, den ena handen höll hon
bakom örat som lyssnade hon efter tåg, i den andra lyfte
hon en signalflagga.
Sådant blev hans första möte med sin mor.
När Oscar kom närmare såg han att hon verkade både
gammal och ung. Den mäktiga pannan var fårad av
djupa rynkor, men de stora ögonen under de mörka
brynen var klara och mörka som källvatten. Munnen
var infallen och halsen urgröpt, men hon höll huvudet
så högt att senorna stod som bågsträngar. Hennes
hållning var lika spänstig som dotterns.
Livia gick fram och stack sin arm under hennes. Han
förstod nu vad Roda Pendrich menat med att hon tog
hand om folk.
— Nu ska vi gå hem, mor, sade hon ömt. Modern
skakade på huvudet: inte än.
Livia gjorde ett tecken åt brodern att komma närmare.
— Säg så här: hundratolvan har gått, bara det.
— Mor, hundratolvan har gått!
Detta var första gången han använde ordet mor.
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
