Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Hängivelse till mörkret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elin Wägner
sprutade om den, hon lade allting bakom sig. Roda brydde
sig inte om att ropa mer. Oscar Fredrik Sjömalm hade
ingen anledning att oroa sig för att Livia skulle företa sig
något förhastat. Flan skulle aldrig genomtränga hennes
ensamhet och ingen annan människa heller, när Adel gått
sin egen väg.
Hon stod kvar och såg hur de blänkande årbladen lyftes
och sänktes, till dess ekan försvann under den stora alens
blommande grenar vid andra stranden.
Hon bad att de skapade tingen ville försöka vad de
kunde för att hjälpa Livia.
Hon bad att rotstocken skulle få leva.
När hon vände tillbaka till Aneholm hade hon tagit
avsked av ett hopp, men bar inom sig ett minne och en
visshet. Skulle den kunna följa henne genom den ovissa
framtiden?
Moster Albertina gick och stökade i lagården.
— Jag har inte mjölkat dina kor än, för de vill inte
gärna vid mig, sade hon.
Livia band en klut om håret och lutade sig mot Vandras
varma sida. Kon vände på huvudet och såg länge på henne.
— Ja, så är det, Vandra, sade Livia, nu har de tagit min
lille kalv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
