Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafvets frid, af Herm. Sätherberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Se då mörknar hafvet. Ur dess inre
Dofva, tordönslika suckar bryta,
Fridens skimmer från dess anlet flyktar,
Vild förtviflan rasar i dess barm.
Ve mig, ve! – det skallar genom rymden –
Ingen bön kan mina brott försona;
Jag vil gömma mig i midnattsmörker,
Släcka ut i nya mord min harm.
I en blink då växa opp ur djupet
Svarta skyar; röda blixtar jaga
Genom rymden; vild orkanen vräker
Böljorna mot skyn; omätlig graf
Slukar allt, som dväljs på vågens yta;
Master brytas, gälla nödrop skalla.
Tvenne runda dygn ses hafvet rasa –
Sist på tredje qvälln det domnar af.
Mättadt vilddjur likt, med dolska blickar,
Nu det åter hvilar, smälter rofvet,
Slickar blodet bort med fraggig tunga;
Mattad dyning häfver knappt dess bröst.
Sol går opp. Hur fridfullt hafvet strålar! –
Tro ej hafvets frid, den är en villa;
Frid det får ej, förr’n det återgifvit
Sina rof vid domsbasunens röst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
