Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vallfart, af Orvar Odd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De voro engång hennes, hon nämnde dem ju sina,
de rika löfträdsgrupper, de rosenstånd så fina!
helt nyss i detta Eden hon ännu drottning var,
allt hennes ande ordnat, – den nästan än är qvar.
Vid några blomstersängar hon en minut ses stanna;
hur ofta hon dem vattnat utur sin trädgårdskanna!
och dessa hagtornshäckar, så fulla af fogelsång,
hon sjelf har älskat upp dem från telningar engång.
Och löfsaln der i hörnet af yfviga syrenen,
– hon sjelf har flätat samman den qvisten och den grenen!
Hur ofta här hon sutit, – men med sin älskling då!
och sällare på jorden ej funnos, än de två...
Och drömlikt från det ena hon till ett annat vankar,
hon lefver (om hon lefver,) blott i de stumma tankar,
– men nu! hon ökar gången, och blicken flyger kring,
– och gossens hand hon kramar, – dock säger hon ingenting.
Der! ... der är det ängsligt sökta, det riktigt återfunna,
hur skulle hon här ta miste? hur skulle hon det kunna?
– Helt för sig sjelf der står det! ett litet äppleträd,
en telning nästan ännu, så spenslig och så späd.
Ett skrik! Och med öppna armar hon yrande framåt hastar,
på tufvan invid stammen hon vildt på knä sig kastar:
„Kom, kom, min son!“ – hon ropar med bruten, skärande röst,
ur ögat brister en tårflod och det stormar i hennes bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
