- Project Runeberg -  En vinter på Nilen /
128

(1888) [MARC] Author: Claes Lagergren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

128

hundra procent hvarje gång, han ville bereda oss ett
nöje eller vara kommissionär för vår barmhertighet,
så afböjde jag anbudet med tyst förhoppning att
sjelf kunna uppgöra balletten med artisterna.

Skymningen faller hastigt på har i öfre
Egypten, och vi hade knappt hunnit njuta af de sista
skiftningarna öfver Tebes berg i fjerran, förr an lyktorna
här och der sände sitt matta, gulröda sken mellan
Esnehs ruckel och kåkar.

Åtföljda af vår herkuliske Murci, som med en
lång stör och en lykta marscherade framför oss,
skredo vi, H. och jag, igenom en hel labyrint af
gränder, backar, glopar och platser. På lager af
tusenårigt dam, som öfver hela Egypten sprider ett
slags mumielukt, smögo vi ljudlöst förbi murar utan
fönster, men med några förgallrade gluggar i äfre
våningen för de nyfikna hustrurna att titta igenom
och hvarifrån då och då en ljusstråle filtrerade sig.

Här och der sofvo några i skynken höljda
karlar, utsträckta på sopbackarne utefter väggarna och
der njutande en ostörbar hvila. Då och då vaknade
en hund och böljade gläfsa, och strax besvarades
hans skall från olika höra, tills tjutet dog bort och
allt åter blef tyst. Här höras röster likt det
regelbundna bruset från ett vågsvall mot en strandbädd;
ljusen skimra, när vi gå förbi, det är en moské, der
de rättrogna uttala sina aftonböner till Allah. Jag
kastar, då vi skynda förbi, ett nyfiket öga dit in; de
sitta alle sammans på golfvet och vagga sina
kroppar och de hvita turbanerna fram och åter, under
det att de oupphörligt tyckas upprepa samma ord.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:53:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vintnilen/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free