Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’220
ningen deremot stå de i högtidlig, ödesdiger tystnad
ansigte mot ansigte.
Ingen treenighet delar i detta ögonblick
gudomens majestät och pathos. Osiris sitter ensam på
sin tron. En enda menniska, som framträder för att
dömas, representerar här ett helt slägte, så att
uppmärksamheten odelad, ostörd, lugn, med en enda
blick omfattar de två och koncentrerar sig på dem.
De få omgifvande, i händelsen deltagande personerna
äro framstälda antingen underordnade eller endast
emedan deras närvaro är för sjelfva handlingen
alldeles nödvändig, och så, att de ej i det ringaste
draga uppmärksamheten från hufvudpersonerna, utan
i stället leda den till dem. De hvila sig antingen i
skuggan af domaren, såsom Harpokrates och
Cerbe-rus, som sitta på hans spira, eller Bom de fyrtiotvå
bisittarne i sin obetydliga storlek, eller sluta sig
omkring menniskan, som skall dömas, såsom
qvinnorna, hvilka framleda henne, eller såsom Horus och
Aroeris, hvilka hålla vågskålarne, der hennes
handlingar skola vägas.
Inom den kristna taflans stora ram ser man
dessutom icke blott domens ögonblick, den förfärliga
stunden, då skaparen och den skapade, domaren och
den, som dömes, för första gången mötas, utan också,
vid sidan deraf, belöningarna och paradiset,
afgrunden och straffen, de på sjelfva domen följande
stunderna, då domen utföres, hvilket äfvenledes i högsta
grad delar och försvagar vår uppmärksamhet och
beröfvar hufvudscenen dess öfverväldigande pathos.
Hvarför skulle ej en kristen framställning af
yttersta domen i samma klassiska, imponerande en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
