Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Flygrutan: Lockheed Starfire, av H. G. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOCKHEED STARFIRE
Nattjakt- eller allvädersflyget, som
det på sina håll också kallas, har under
senare år kommit allt mera i
förgrunden i den allmänna försvarsdiskussionen.
Bombflygets förmåga att operera även
under mörker utgjorde tidigare ett bra
skydd mot jaktflyg, och detta gäller till
en viss del fortfarande, dvs. då
försvararen saknar ett effektivt nattjaktflyg.
Svårigheterna — även för en stormakt
— att ständigt hålla bombflyget med
den hypermoderna materiel, som är en
nödvändighet vid dagoperationer, har
ytterligare ökat nattjaktflygets betydelse
på ett sätt som gör det nödvändigt även
för småstater som exempelvis Danmark
att aktivt intressera sig för nattjaktflyg.
Också Sverige har naturligtvis tvingats
följa med i galoppen, men tyvärr är
vårt nattjaktflyg — f. n. finns endast
en flottilj — ännu alldeles för litet för
att kunna skydda ens de mest vitala
delarna av vårt land. Det svenska
Flygvapnet håller emellertid just nu på att
modernisera sina nattjaktdivisioner med
plan av typen de Havilland Venom
(J 33), vilket flygplantyp även tillföres
det brittiska flygvapnet.
En liten men dock tröst i sorgen är
att Sverige ingalunda är det enda land,
som har ont om modernt nattjaktflyg.
Även det stora Amerika dras nämligen
med precis samma bekymmer, bl. a.
saknar USA-flyget fullständigt nattjaktflyg
i Europa. I hemlandet och på senare
tid även i Korea och Japan har
emellertid readrivna nattjaktplan börjat
komma i tjänst inom USAF och
marinflyget, i Korea har de t. o. m. hunnit
skjuta ned ett antal kommunistiska
nattflygare.
Den för närvarande mest allmänt
förekommande typen av amerikanska
nattjaktplan är Lockheed-fabrikens
tvåsitsiga och enmotoriga F-94 Starfire,
varav två versioner — F-94A och F-94B
— redan tillförts förbanden under åren
1950—52, medan en tredje — F-94C —
just i dagarna börjat levereras i serie.
Egentligen var det först denna senare
och avsevärt modifierade upplaga som
begåvades med namnet Starfire, men
benämningen gäller nu också de båda
föregåengarna.
Starfire är en direkt utvecklingsform
av det bekanta dagjaktplanet F-80
Shoo-ting Star, även om släktdragen med ti-
den blivit allt svårare att spåra. Sålunda
har F-94C begåvats med en ny och
tunnare — men fortfarande rak — vinge
i förening med en pilformad stabilisator.
Dessutom har flygkroppen genomgått
en kraftig förändring, vilken
framtvingats dels av installationen av en större
motor — Pratt & Whitney J-48 i stället
för Allison J-33 — jämte
efterbränn-kammare, dels av beväpningen. Den
senare utgöres nämligen enbart av 7,5 cm
raketprojektiler, vilka i ett antal av 24
medföres i ett ringformat magasin kring
radarkupolen i nosen. Ytterligare lika
många raketer eller alternativt en 12,7
mm kulspruta kan vid behov monteras
i en fälltanksliknande behållare i
vardera vingens framkant. Planets
utomordentligt omfattande elektroniska
utrustning gör att besättningen i F-94C
inte behöver se fienden för att kunna
skjuta ned honom med sina raketer.
Flygplanet letar med andra ord själv
rätt på fienden.
Tack vare efterbrännkammaren
klättrar F-94C mycket snabbt, och planet
kan — trots att F-94C väger dryga två
ton mer än F-94B — stiga till 11.000 m
höjd på endast 5 minuter. Dess
maximala operationshöjd ligger dock vid ca
14.000 m.
Hur många nattjaktplan av
Starfire-serien, som hittills tillverkats är inte
officiellt avslöjat, men det är känt att
ett hundratal F-94A, 150 st. F-94B samt
108 st. F-94C (eller F-97, som typen
tidigare kallades på grund av de
radikala ändringarna) ursprungligen
beställdes. Av dessa antal torde i varje fall
det senare ha avsevärt utökats, men det
är samtidigt känt att den planerade
se
rien nu väsentligt skurits ned till
förmån för andra flygplantyper.
Det är för övrigt en ganska utbredd
missuppfattning att amerikanarna
alltid rör sig med oerhörda seriestorlekar.
Även ifråga om sådana berömda typer
som Sabre m. fl. har antalet beställda
plan ofta varit långt ifrån imponerande,
ens på en svensk. Sålunda omfattade
den första Sabre-serien blott 33 plan,
den andra omkring 300, den tredje ca
200 och den fjärde ca 125. F. n.
befinner man sig i den femte och sjätte
serien, men det skulle förvåna
signaturen om dessa tillsammans omfattade mer
än högst 500 plan. Med de
utrikespolitiska åtaganden, som USA iklätt sig
efter kriget, är dessa serier överraskande
små, eftersom det här rör sig om den
kanske viktigaste typen av flygplan i
USA:s flygvapen.
Data och prestanda för F-94C:
Typ: enmotorigt tvåsitsigt natt jaktplan.
Motor: en Pratt & Whitney J-48 (R. R.
Tay under licence) radialmotor med
en statisk dragkraft av 2.850 kp utan
och ca 3.700 kp med
efterbränn-kammare.
Beväpning: 24 st. 7,5 cm
raketprojektiler. Dessutom kan ytterligare 24
dylika medföras i speciella kapslar.
Spännvidd: 12,4 m.
Längd: 14,4 m.
Flygvikt: ca 9.000 kg.
Toppfart: över 965 km/tim.
Enligt obekräftade uppgifter lär
F-94C nyligen ha nått Mach 1.05 med
efterförbrännare.
H. G. A.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Nov 4 23:20:35 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/vips/1953-2/0018.html