LOCKHEED STARFIRE Nattjakt- eller allvädersflyget, som det på sina håll också kallas, har under senare år kommit allt mera i förgrunden i den allmänna försvarsdiskussionen. Bombflygets förmåga att operera även under mörker utgjorde tidigare ett bra skydd mot jaktflyg, och detta gäller till en viss del fortfarande, dvs. då försvararen saknar ett effektivt nattjaktflyg. Svårigheterna — även för en stormakt — att ständigt hålla bombflyget med den hypermoderna materiel, som är en nödvändighet vid dagoperationer, har ytterligare ökat nattjaktflygets betydelse på ett sätt som gör det nödvändigt även för småstater som exempelvis Danmark att aktivt intressera sig för nattjaktflyg. Också Sverige har naturligtvis tvingats följa med i galoppen, men tyvärr är vårt nattjaktflyg — f. n. finns endast en flottilj — ännu alldeles för litet för att kunna skydda ens de mest vitala delarna av vårt land. Det svenska Flygvapnet håller emellertid just nu på att modernisera sina nattjaktdivisioner med plan av typen de Havilland Venom (J 33), vilket flygplantyp även tillföres det brittiska flygvapnet. En liten men dock tröst i sorgen är att Sverige ingalunda är det enda land, som har ont om modernt nattjaktflyg. Även det stora Amerika dras nämligen med precis samma bekymmer, bl. a. saknar USA-flyget fullständigt nattjaktflyg i Europa. I hemlandet och på senare tid även i Korea och Japan har emellertid readrivna nattjaktplan börjat komma i tjänst inom USAF och marinflyget, i Korea har de t. o. m. hunnit skjuta ned ett antal kommunistiska nattflygare. Den för närvarande mest allmänt förekommande typen av amerikanska nattjaktplan är Lockheed-fabrikens tvåsitsiga och enmotoriga F-94 Starfire, varav två versioner — F-94A och F-94B — redan tillförts förbanden under åren 1950—52, medan en tredje — F-94C — just i dagarna börjat levereras i serie. Egentligen var det först denna senare och avsevärt modifierade upplaga som begåvades med namnet Starfire, men benämningen gäller nu också de båda föregåengarna. Starfire är en direkt utvecklingsform av det bekanta dagjaktplanet F-80 Shoo-ting Star, även om släktdragen med ti- den blivit allt svårare att spåra. Sålunda har F-94C begåvats med en ny och tunnare — men fortfarande rak — vinge i förening med en pilformad stabilisator. Dessutom har flygkroppen genomgått en kraftig förändring, vilken framtvingats dels av installationen av en större motor — Pratt & Whitney J-48 i stället för Allison J-33 — jämte efterbränn-kammare, dels av beväpningen. Den senare utgöres nämligen enbart av 7,5 cm raketprojektiler, vilka i ett antal av 24 medföres i ett ringformat magasin kring radarkupolen i nosen. Ytterligare lika många raketer eller alternativt en 12,7 mm kulspruta kan vid behov monteras i en fälltanksliknande behållare i vardera vingens framkant. Planets utomordentligt omfattande elektroniska utrustning gör att besättningen i F-94C inte behöver se fienden för att kunna skjuta ned honom med sina raketer. Flygplanet letar med andra ord själv rätt på fienden. Tack vare efterbrännkammaren klättrar F-94C mycket snabbt, och planet kan — trots att F-94C väger dryga två ton mer än F-94B — stiga till 11.000 m höjd på endast 5 minuter. Dess maximala operationshöjd ligger dock vid ca 14.000 m. Hur många nattjaktplan av Starfire-serien, som hittills tillverkats är inte officiellt avslöjat, men det är känt att ett hundratal F-94A, 150 st. F-94B samt 108 st. F-94C (eller F-97, som typen tidigare kallades på grund av de radikala ändringarna) ursprungligen beställdes. Av dessa antal torde i varje fall det senare ha avsevärt utökats, men det är samtidigt känt att den planerade se rien nu väsentligt skurits ned till förmån för andra flygplantyper. Det är för övrigt en ganska utbredd missuppfattning att amerikanarna alltid rör sig med oerhörda seriestorlekar. Även ifråga om sådana berömda typer som Sabre m. fl. har antalet beställda plan ofta varit långt ifrån imponerande, ens på en svensk. Sålunda omfattade den första Sabre-serien blott 33 plan, den andra omkring 300, den tredje ca 200 och den fjärde ca 125. F. n. befinner man sig i den femte och sjätte serien, men det skulle förvåna signaturen om dessa tillsammans omfattade mer än högst 500 plan. Med de utrikespolitiska åtaganden, som USA iklätt sig efter kriget, är dessa serier överraskande små, eftersom det här rör sig om den kanske viktigaste typen av flygplan i USA:s flygvapen. Data och prestanda för F-94C: Typ: enmotorigt tvåsitsigt natt jaktplan. Motor: en Pratt & Whitney J-48 (R. R. Tay under licence) radialmotor med en statisk dragkraft av 2.850 kp utan och ca 3.700 kp med efterbränn-kammare. Beväpning: 24 st. 7,5 cm raketprojektiler. Dessutom kan ytterligare 24 dylika medföras i speciella kapslar. Spännvidd: 12,4 m. Längd: 14,4 m. Flygvikt: ca 9.000 kg. Toppfart: över 965 km/tim. Enligt obekräftade uppgifter lär F-94C nyligen ha nått Mach 1.05 med efterförbrännare. H. G. A. 18