Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring den stora trädgården. Det var icke allenast
obehagligt, utan för en sådan plats på det högsta otjenligt
att dåliga personer kunde gå ut och in genom den
söndriga inhägnaden. Vi ropade till Herren, och han
svarade på det egendomligaste sätt genom att tillstädja
okynniga gatpojkar att, under hurrarop, anfalla och
omkullkasta hela planket åt gatan, som gjorde den
skyndsammaste hjelp alldeles oumbärlig. Svar på bön fingo
vi redan följande dag, då vår värd började att dels
reparera, dels förnya planket. Den obrukbara återstoden
fick äfven blifva till gagn, då vi, under vedbrist, fingo
bruka den till bränsle. Vår Fader vare pris och lof för allt!
På samma faderliga sätt har vår Gud sörjt för alla
det nya hemmets behof. Han har välsignat vårt förråd
och låtit oss intet fattas. Han har böjt hjertan såsom
vattubäckar och gjort så många villiga att hjelpa oss.
Stundom ha vi känt de redskap han brukat, stundom
icke. En gång behöfdes en byrå i det nya hemmet och
detta behof frambars gemensamt under morgonbönen.
Samma dag voro husmodern och hennes biträde utgångna
i något ärende. Under tiden kom en okänd person och
lenmade en byrå. Sbyddslingarna trodde att husmodern
köpt byrån ute i staden och hemskickat den, men nej
— de fingo snart veta att Herren hört bön och just
skickat hvad de på morgonen bedit om.
Den 9 januari 1882 var en underlig dag. Vi hade
bedit Herren att göra oss skuldfria och lata oss
förblifva skuldfria på det nya året, med anledning af
språket: “Varen ingen något skyldige.“ Vi hade så många
gånger fått svar genast — nu dröjde vår Fader för att
pröfva vårt förtroende till honom. Det blef bönerop
på hemmen. Behofvet var stort. Penningarne voro slut
och äfven vårt förråd af mat, mjöl, ved, m. m. –
Huru dyrbart blir icke Guds löfte under sådana tider:
“Åkalla mig i nöden, så vill jag hjelpa dig, och du skall
prisa mig“! . . .
Svaret kom i rätt tid; utan något slags
tillkännagifvande inför menniskor af vår nöd gaf vår Fader oss
en verklig “tionde dag.“ På morgonen kom ett bref
med 15 kr.; på förmiddagen skänktes fisk till ett helt
mål på skyddshemmet. Samma förmiddag gaf en vän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
