Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddshemmet vid Hvita Bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
blad, fortsättning af vår i förra Återblicken började
skildring om »Skyddshemmet vid Hvita Bergen».
Då några anteckningar finnas är jag glad att få
meddela dem.
I Jan. 1880 skrefs:
En af våra skyddslingar begärdes för en tid
sedan som biträde lios en af våra bekanta, som
väntade sin nedkomst. Den som sändes, liar varit straffad
för stöld och legat i dryckenskapslasten. Hon liar
dock nu på Skyddshemmet varit snäll ocli bekände
sig ha kommit till Herren, så vi trodde att det skulle
gå bra. Medan frun var sjuk gick det äfven utmärkt,
men då hon blef frisk och hennes häftiga lynne bröt
fram, fördrog icke flickan detta, utan började åter
dricka. Jag såg att det ej gick an, att hon stannade
der och på Skyddshemmet fanns nu ej plats. Till
dess rum kunde beredas henne der, fick hon derför
vara qvar hos oss på Bibelqvinnoliemmet. Dagen
derefter, en söndag, bad hon att få hemta några saker
från det ställe, der hon tjenat. Jag trodde, att
jag-skulle våga låta henne gå allena, väl vetande huru
ytterst känsliga f. d. fångar äro för all slags
bevakning. Hon kom igen — berusad. Då bad hon att få
gå ut igen. Det blef min gudstjenst den förmiddagen
att tala med henne (hon var ej oredig) och söka afhålla
henne från att gå ut.
Jag har väl, Herren vare lof, sluppit att som
Luther, se satan personligen, men uti hans regemente
och konster med sina arma slafvar, får jag god
praktik. O, det var just en tröttsam strid, påminnande
om Ulysses, lockad af sirenerna. Slutligen sade hon
mig, att om jag nu nekade henne att gå, som hon
begärde, ensam till Skyddshemmet, så gick hon ändå
och jag såg satan resa sig i henne till att fullfölja
detta, då hon visserligen ej kommit igen, hvarför
jag-sade: »Så gå då!», men tyckte det var så ömkligt
och ömt om henne att rusa så ut i synden, att
jag-började bitterligen gråta. Då ställer hon sig — berusad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
