Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Än sträckte täflande vi ut vår hand
Till skogens fulla röda smultrontufva,
Och bären lågo i sin sköna brand,
Uti vår skäppa, doftande och ljufva,
På blomsterbord, inunder himlens tak,
Uti naturens sal, der tvång ej binder,
i Mer ljuf likväl var hennes kyssars smak.
Mer skön var färgen uppå hennes kinder.
Och ofvan oss låg himlen skön och klar
Uti sitt ljusblå, silfverprydda siden;
Ett återsken från den all jorden var:
1 intet urverk bodde ännu tiden.
Ett Eden var den vildaste natur.
Der jag ej nödgades den hulda sakna,
Och höga solen var mitt enda ur,
Då hon mig bjöd att hvila eller vakna.
Än lutande emot livarandras famn,
Vi språkade om hvad vår oskuld visste,
Och, i de unga trän, hvarandras namu.
De skönaste för oss bekanta, riste.
Der växte se’n mitt namn och stort det blef.
Ack, om det så växt i min flickas hjerta!
Men lönnens tårar, då hon namnet skref,
De voro profetior om min smärta.
Och när om våren grönskade den ek,
Som svalkande vår lekplan öfverskyggde.
Utaf ruiner, i förtrolig lek.
Vi små palats i hennes skugga byggde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
