Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men, när en man står fram, med kraft och anda,
Och griper oss med mäktig skaparhand,
Sig töcknet kring vårt chaos börjar randa;
En själ framblickar ur vårt ögas land.
Till friska ungdomsfärger vi oss blanda,
Och konstnärn gläds åt våra färgers brand.
Så ordnade vi utur dunklet sväfva
Och menskohjertan saligt genombäfva.
Och diktens skepp, det ingen storm betvingar,
Der styrman sitter sjelf så lugn och fri,
På lifvets bölja formar klara ringar,
Och himlens stjernor spegla sig deri.
Vår röst utur dess framstam tjusfull klingar:
Vår barndoms-oskuld heter poësi:
Och Psyche sjelf, som uti stoftet trånar,
Blott utaf oss odödlig ungdom lånar.
Ty, med vår balsamvinge vi beröra
Dess hjerta, trånande i lifvets tvång.
Hon glömmer allt, och hennes tjusta öra
Indricker oss i saga och i sång.
Hon följer rösten och, ej mätt att höra,
Hon vill oss evigt höra än en gång.
En mystisk färgglans breder sig kring jorden,
Hvar gång hon hör de underbara orden.
1819.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
