Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon med fallen krona i sin v&r
Suckar bort sitt späda lif med vinden.
Friskad af melancholiens tår
Gror blott grafvens tusenskön på kinden.
Skall jag vädja från en evig dom?
Skall jag jäfva eden, som ar svuren?
Nej, men stum som grafvens helgedom
Jag min skuld vill gälda åt naturen.
Ack, på jorden jag en främling var.
Ingen fröjd fanns der för detta hjerta:
Dock jag klagar ej; ty himlen har
Vägt mig hopp i lika vigt som smärta.
Du, som aldrig öfvergaf mig än
I min Iefnads8tjema8 mörka dimma,
Du, som kanske var min första vän
I försakelsens och sorgens timma,
Då jag sjunger vårt förbund i dag
Gråt, Melancholi, ifrån min luta.
Och låt dina sörjande behag
Sig omkring din älsklings dödsbädd sluta.
Snart skall tåren kallna på min kind,
Snart skall lugnet lifvets stormar följa.
Och min suck dö bort med qvällens vind,
Och en graf mig och min smärta dölja,
Der jag lemnar hvaije stormbegär,
Som här blandade sitt gift med blodet;
Och förtrycket, mödan, qvalens här,
Emot dem jag strid t med Tålamodet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
