Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till C. O. Vougt
(den 9 September 1815.)
Min goda Otto!
“Tack for ditt bref — så välkommet det för mig borde
“vara, så obehagligt var det i sjelfva verket. Och huru kunde
det annat vara?* — Denna ingress är äfven för mitt bref
ganska lämplig.
Nej; fast som Atlas’ granitskuldra, ren som glansen af
himmelens forsta stjerna är min vänskap. Dess odödliga
blommor lefva bland vexlande öden. Och — när af dess nycker jag
kastas från verldssystemets norra pol till den södra, då är det
på vänskapens ankare, som min sällhet hvilar, trots stormarna.
Dygden, vänskapen och. hoppet — se der mina gudomligheter;
se der dessa leende Genier, i hvilkas hamn jag utmanar mina
missöden, och som för mig på afstånd i ljusare färger, teckna
taflorna af framtiden.
Jag är den jag var. — Huru kunde min Otto misstänka
mitt lijer ta ? Jag vill ej vederlägga dina misstankar; det skulle
förnedra mig. Jag vill blott nämna: att alla en mans
ger-ningar, så vida han ej gått djupt i förställningskonsten, äro
stämplade af dagens lynne; att du känner, huruvida sjelfva
lugnets sötma hos den olycklige eller den, som för ögonblicket
tror sig vara det, smakar något bittert af hans öden — eller
ej; att ynglingen, fästad åtta timmar af dagen med kedjorna
af en pligt, som han afskyr, men som nödvändigheten, som
skrifver sina lagar med jernbokstäfver för de dödliga, förenat
med hans öden, ej alltid kan vara i samma sinnesförfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
