- Project Runeberg -  Vita nätter : berättelser /
51

(1928) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vita nätter : ur en drömmares minnen - Nastenkas historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Ja, även för det, om ni så vill.

— Ack, Nastenka! Vi måste ju vara somliga
människor tacksamma bara därför att de överhuvud leva
bland oss. Jag tackar er för att ni kom i min väg
och för att jag i hela mitt liv skall få minnas er.

— Nog, nog med detta! Nu skall ni få höra
vidare. Det var överenskommet, att han, så fort han
kom, skulle låta höra av sig genom ett brev, som
skulle avlämnas hos några bekanta till mig, hederliga
och enkla människor, som inte ha reda på saken. Eller
om det inte var möjligt att skriva brev till mig,
därför att man inte kan uttrycka sig så oförbehållsamt i
skrift, skulle han, samma dag han kom hit, precis på
slaget tio infinna sig på avtalad plats. Om hans
ankomst vet jag ännu ingenting, och nu är det redan
tredje dagen, men varken brev eller han själv! I
morgon bitti kan jag omöjligt avlägsna mig från mormor.
Men ni kan ju i morgon avlämna brevet till de där
hederliga människorna, om vilka jag talat med er. De
skola säkert skicka det vidare, och om det kommer
svar, så skall ni själv bringa mig det klockan tio på
kvällen.

— Men brevet, brevet! Först måste det ju skrivas.
Annars kan det inte ske förr än i morgon.

— Brevet, upprepade Nastenka småskrattande,
brevet...

Men hon talade icke meningen till slut. I början
vände hon bort sitt lilla ansikte från mig och blev röd
som en ros. Plötsligt kände jag i min hand ett brev,
som tydligen redan länge sedan var skrivet och
förseglat. Ett gammalt bekant, kärt minne dök med ens
upp i min hjärna:

— Ro—Ro—si—na—a, började jag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:55:14 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vitanatt/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free