Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Första delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag kallas gårdskarlen, svarade denne och
flinade till.
— Har du tjänat länge här?
— Ja, länge.
— Är min husvärd borgare?
— Har han sagt det, då är det väl så.
— Och vad gör han?
— Han lever, är sjuk och ber till Gud.
— Är kvinnan hans hustru?
— Vilken kvinna?
— Den som han bor tillsammans med.
— Det är väl så, om han har sagt det. Adjö,
herre!
Tataren rörde vid mössan och försvann i sitt
kyffe.
Ordynov gick in till sig. Gumman, som smackade
med läpparna och puttrade något för sig själv,
öppnade dörren, reglade den åter och kröp upp på ugnen,
där hon tillbragte sitt liv. Det hade blivit mörkt.
Ordynov ville skaffa ljus och fann då, att dörren till
värdfolkets rum var låst. Han ropade på gumman,
som reste sig upp stödd mot armbågen och såg skarpt
på honom från ugnen, tydligen undrande över, vad
han hade med värdfolkets lås att skaffa. Utan att
säga något slängde hon en ask tändstickor åt honom.
Han vände om och grep sig för hundrade gången
åter an med att ordna sina saker och böcker. Men
villrådig var han skulle göra av dem, satte han sig
på en bänk och tycktes somna in. Men gång på
gång vaknade han till besinning och märkte, att det
icke var en verklig dröm, utan blott en plågsam,
sjuklig dvala. Han hörde, att det bultade på dörren,
att den öppnades, och han trodde, att det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
