Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Första delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att omfamna en hjärtevän och för första gången i sitt
liv säga: God morgon, älskade!
— Vad du har sovit länge! yttrade en mjuk
kvinnostämma. Ordynov slog upp ögonen, och mot honom
lutade sig hans vackra värdinnas ansikte med ett
vänligt, soligt leende.
— Vad du har varit sjuk länge! fortfor hon. —
Stig nu upp! Vad håller dig kvar här? Friheten är
ljuvare än bröd och skönare än solen. Stig upp, min
duva, stig upp!
Ordynov fattade hennes hand och tryckte den
hårt. Det föreföll honom, som om han ännu drömde.
— Vänta, jag skall laga till te åt dig. Vill du ha
te? Drick, om du har lust! Det gör dig gott. Jag
vet det, för jag har själv varit sjuk.
— Ja, låt mig dricka, sade Ordynov med svag
stämma och sökte resa sig upp. Han var ännu
mycket svag. Han kände kalla kårar utefter ryggraden,
det värkte i alla leder, och kroppen var som
sönderbråkad. Men i hans hjärta var det ljust, och
solstrålarna tycktes värma honom med en högtidligt ljus
glans. Han kände, att ett nytt, starkt, osynligt liv
begynte för honom, och det gjorde honom nästan yr
i huvudet.
— Du heter ju Vasilij? frågade hon. — Om jag
inte hörde miste, kallade värden dig så i går.
— Ja, Vasilij. Och vad heter du? sade Ordynov
och närmade sig henne, fast han knappt kunde stå
på benen. Han vacklade, men hon grep honom i
armen och skrattade.
— Jag kallas Katerina, sade hon och såg på
honom med sina stora, klara, ljusblåa ögon. Båda höllo
varandra i hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
