Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Värdinnan - Andra delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min själ åt honom. Han har pinat mig, han har läst
högt för mig i sina böcker. Titta på hans böcker!
Här är en. Han säger, att jag har begått en
dödssynd. Titta, titta!
Härvid visade hon honom en bok. Ordynov
märkte icke, varifrån hon hämtat den. Mekaniskt tog
han häftet, snarlikt gamla bilderböcker av raskolniker.[1]
Han hade förut läst sådana böcker, men nu var han
icke i stånd att se på den och samla sina tankar på
innehållet. Boken föll ur hans hand. Han
omfamnade henne sakta och sökte bringa henne på
förnuftiga tankar.
— Nog, nog! sade han. — Man har skrämt upp
dig. Jag är ju med dig. Vila ut hos mig, min
älskling, mitt ljus!
— Du vet ingenting alls, sade hon och tryckte
hårt hans hand. — Jag har alltid varit sådan. Jag är
ständigt rädd. Plåga mig inte mer!
— Jag går sedan till honom, fortfor hon, sedan
hon hämtat andan. — Ena gången talar han till mig
med sina egna ord, en annan gång tar han fram sin
största bok och läser högt för mig. Han läser alltid
stränga och hotfulla ord. Jag förstår inte varje ord,
men jag gripes av fruktan, och när jag hör hans
röst, är det, som om en annan talade, en
hårdhjärtad, obeveklig människa, och då käns det så tungt,
så tungt i hjärtat. Det svider, och en orolig ängslan
griper mig.
— Gå inte till honom! Varför går du till honom?
frågade Ordynov.
— Varför har jag kommit till dig, kan du lika
gärna fråga. Jag vet inte. Men han säger alltid: bed,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
