Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om kampen - Kangasala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I7I
hade huvudet ombundet eller armen i band. En och
annan linkade, stödd på en kamrat, med ena foten i
luften. De som kommo tillbaka på det sättet voro i
regel glada. De skulle ju få vila ett tag, kanske rent
av slippa så länge att kriget hunnit ta slut, innan de
voro tjänstdugliga igen. Dessutom voro de alla glatt
överraskade över, att det gjorde så lite ont att bli
sårad i kriget. Den häpnaden fyllde alla. »Jag kände
det inte alls», eller »det kändes som ett litet käpp-
rapp», var den vanligaste beskrivningen på verkan
av en gevärskula någonstans i extremiteterna eller
på andra ofarliga ställen.
Men så kom där ju en och annan, som måste tas
ut ur vagnen på sin bår med ytterlig försiktighet. Det
stod alltid nästan en grupp tysta, allvarliga och ny-
fikna soldater omkring. Den sårade stönade under
förflyttningen. När båren sattes ned, slöt han ögonen
och bet ihop tänderna. Var han grönaktigt blek och
stel av smärta, kunde man nästan vara säker på, att
man hade att göra med ett bukskott. Dungskotten
voro i regel inte så medtagna och ledo inte så svårt
utom då de hostade. De som ledo av starka blöd-
ningar lågo för det mesta i en djup dvala, ur vilken
de endast vaknade, om filten gled åt sidan. Då
huttrade de jämmerligt och försökte täcka på sig.
Erysningen synes vara en av de värsta plågorna vid
allvarligare sår.
Eljes var det i allmänhet märkvärdigt, vad dessa
finska krigare gjorde litet väsen av sig som sårade.
Inte en av dem, varken vit eller röd, har jag hört skrika
högt och obehärskat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
